Kasta sten

IMG_8898

För ett år sedan stod jag här och kastade stenar ut i havet. Stenar som var och en symboliserade ”vikt” som jag där och då insåg att jag behövde göra mig av med för att kunna gå vidare, ta nästa steg. Var och en av stenarna fick stå för en känsla, ett minne, ett ord eller en person som adderade destruktivitet eller negativ energi till mitt liv.

Hårt? Javisst. Det kan tyckas hårt. Och svårt. Men såhär är det. Livet är för kort. Alldeles för kort. Och ibland måste man helt enkelt våga släppa taget, känna efter, för sin egen skull.

JAG måste. För MIN skull.

I dag står jag här igen. På den här vackra platsen. Starkare.

Där ute någonstans ligger de. Jag tänker inte hämta tillbaka dem.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

My Beautiful Dream

Jag såg dig igår.
Fast du hunnit bli 45 nu så var ditt hår fortfarande lika tjockt och supermörkt som alltid. Lite spretigt sådär som det kunde vara, så du behöver nog gå och klippa dig snart.

Du visade din son hur de gör när de packar allt bagage i flygplanen så att viktfördelningen blir bra. Jag tror inte att han förstod att det var du.

Jag såg dig i går.
Du hade den där gamla röda islandströjan som jag tyckte så mycket om. Jag vet inte om du sett att jag var där men jag gick fram och kramade om dig. Hårt. Bad dig att komma tillbaka till oss. Du sa att du inte kunde det, att allt var bra nu.

Vaknar med tårar strömmande nedför ansiktet. Vissa drömmar är så vackra så att det gör ont på riktigt.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Energi

Energi är såväl färskvara som bristvara för mig.

Även om jag har så oerhört mycket energi nu jämfört med tidigare, så laddar den lätt ur. Och när den tar slut, då tar det tvärslut.

En lösning för mig är att aktivt jobba för att eliminera energitjuvar i mitt liv. Det kan vara allt från att låta någon annan ta hand om fönsterputsning till att faktiskt se till att ”rensa bort” personer, aktiviteter och saker som suger energi ur min vardag. Det har många gånger varit både tuffa och svåra beslut, men absolut nödvändiga.

En annan lösning – en mycket trevligare – är att omge mig med energigivare. Personer, aktiviteter och saker som lyser upp min värld.

I går åkte jag ner till Stockholm för att delta på Suicide Zeros årsstämma. Äntligen fick jag träffa flera av de personer som de senaste åren kommit att betyda så mycket för mig. Personer som har liknande erfarenheter som jag, personer som jag skrattat och gråtit med, pratat och ältat. Fast aldrig live, utan via chatt, telefon och mejl. De kramarna. Den känslan. Tack för att jag fick er! Tack för att ni finns.

På stämman valdes – som sig bör – styrelse, och en hel del nya kompetenser och erfarenheter kommer i och med det in i styrelsen. Kompetens som känns oerhört värdefull för att ta nästa steg i organisationens utveckling. Ska bli oerhört spännande att åka med.

På tal om Suicide Zero. Ni har väl kommit ihåg att lösa medlemsskap för året? Det kostar 200 kr för en enskild medlem, familjemedlemsskap 600 kr. Medlemsavgifterna är oerhört värdefulla intäkter för organisationens arbete med att förebygga suicid. Blir du medlem under april månad får du dessutom ett av våra populära pärlarmband som tack. Läs mer och teckna medlemsskap här.

Nu ska jag alldeles strax luncha med en god vän. Kärlek och mat, det är energi i sin allra vackraste form.

 

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Lyckliga Gatan

Nu var det så där länge sen sist igen. Jag vet.

Och det har sina förklaringar. Kanske skriver jag om det nån dag. Inte i dag dock. En annan.

Såg på Lyckliga Gatan på TV4 häromdagen. Där hände massa saker, men en sak stannade kvar hos mig. HipHopartisten CLEO pratade om sin pappa. Han hade dött när hon var liten och hon delade med sig av hur mycket han fattades henne. Nu som vuxen.

Jag har tänkt mycket på det där de senaste dagarna.

Vi har det bra barnen och jag. Vi klarar oss toppen. Vardagen flyter på och allt funkar. Klart som fan att det är tufft att vara själv – hela tiden – jämt – alltid – men vi reder oss. Jag fixar det mesta som krävs av en vuxen i en familj som bor i ett stort hus. Och det mesta av det jag inte fixar löser sig med ett storpack buntband i olika storlekar och silvertejp från Clas Ohlsson.

Det är lite som den här bilden.

IMG_7344

Men.

Jag är inte deras pappa. Jag är deras mamma. Om än en badass sådan.

Och hur mycket jag än vill och försöker så kommer jag aldrig kunna fylla hålet de har efter sin pappa. Och kanske ska jag sluta försöka. Det säger sig självt. Mamma. Pappa. Det är inte samma sak.

Men jag vill ju inte att nåt ska fattas dem. Jag vill inte att de ska ha hål och sakna. Jag vill inte det.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Då ska jag göra det

Aldrig hade jag kunnat ana.

Den respons jag fått efter jag deltog i Gokväll på SVT tidigare i veckan har varit helt överväldigande. Jag är fortfarande lite chockad faktiskt. Tusen, tusen tack för all feedback jag fått! Så många fina kommentarer, meddelanden och mejl. Så många som rört mig till tårar.

Jag känner mig än mer stärkt i min övertygelse att det jag gör är viktigt.
Vi måste prata om suicid.
Vi måste låta sorgen ta plats.

Är det så att jag kan vara en röst för oss som blir kvar efter att en nära anhörig tagit sitt liv, att jag genom att berätta min historia kan förmedla och på något sätt göra begripligt det vi går igenom. Då ska jag göra det.

Då vill jag göra det.

För Tobias. Han ska inte ha dött förgäves.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

The only way to heal from this trauma

Jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska tycka kring det här.
Och jag vill inte på något sätt jämföra mina upplevelser med dem hos personer som upplevt krig.

Men

Faktum är att när jag läser om PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) och dess verkningar så är de beskrivningarna det närmaste jag kommer. Inget kan bättre beskriva hur min svåraste “sjukdomstid” sett ut.

Titta på det här TED-avsnittet, lyssna, tänk lite utanför krig-boxen. Där var jag när det var som värst.

Så kan sorg se ut.

Och sen på slutet säger han det… “The only way to heal from this trauma, is to find a way to express it.”

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Gott Nytt År!

Sara

Nyårsafton. Dags att summera och reflektera. Blicka tillbaka på året som gått.

Om man hinner vill säga. Mellan potatisskalning, hummerklyvning och gästbäddning. Men jag gör ett försök.

2011 blev åt helvete.

2012 absolut värst.

2013 var lite bättre än 2011 och 2012 tillsammans.

2014 var lite bättre än 2013.

2015 blev för mig året när allt förändrades. Året när jag kunde stå på egna ben igen, året när jag klarade av att gå framåt för egen maskin. Året när jag såg att även mina ögon kunde le igen.

Det var det här året som jag åkte iväg till New York med en kär vän. Egentid utan barn för första gången.

Det var det här året som jag vågade släppa in nya fantastiska människor i mitt liv, med oerhört värdefull vänskap på köpet.

Det var det här året som det började lossna för min blogg och min berättelse, med flertalet gjorda och inbokade intervjuer för både magasin med blankt papper och tv.

Det var det här året som jag blev frisk nog att kunna börja jobba ”på riktigt” igen. OCH känna att det är fantastiskt kul.

Känner mig så hjärtinnerligt tacksam. Och Glad.

Vet att jag sagt det förr, men vill än en gång säga tack till alla er som på ett eller annat sätt funnits där för mig under den här jävulsresan, ni som bara gett och gett när jag inte förmått att ge något tillbaka! Jag kommer säkerligen att behöva er framöver också, men nu kan ni få behöva mig lite med.

Avslutar med ett citat jag fick skickat till mig idag från en vän: May the best of your past be the worst of your future.

Gott Nytt 2016.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

God Jul!

IMG_7903

Så kom den i år igen. Julen. Punktlig som alltid.

Vår absolut största familjehögtid, fylld av värme, kärlek och glädje. Glada, förväntansfulla barn, ledig tid tillsammans och massor med julgott.

Eller?

Bilden av den ”perfekta” julen känns aldrig så vacker som när den är ouppnåelig. Många, faktiskt tiotusentals svenskar, tvingas varje år lära sig hantera julen på ett nytt sätt, utan en älskad familjemedlem som inte längre orkade leva, och just idag känner jag extra starkt med varenda en av dem.

För min familj är det i år den femte julen utan Tobias och som så mycket annat så börjar bitarna äntligen falla på plats för oss. Vi hittar nya sätt att fira, skapar nya traditioner. Ett besök till graven med en påse skumtomtar är naturligtvis en, och jag är noga med att föra vidare tokiga och roliga julminnen från före-livet till barnen. Jag vill ju att de ska ha sin pappa med sig, även på ett julfint sätt.

Idag skänker vi en extra tanke till dem som inte har sina kära hos sig.

Var rädd om dem du håller kär, berätta vad de betyder för dig!
Ring en vän, skicka ett sms eller gå förbi med lite julgodis till någon som av en eller annan anledning saknar en älskad.

Och till dig sänder jag en stor, varm julkram!

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Good Enough

Sitter med ditt barn i famnen. Ditt barn. Vårt barn. Den som det var så nära att vi aldrig fick träffa.

Försöker trösta en otröstlig. Efter all denna tid är det som att proppen har gått ur. Det kommer så många tårar nu. Så mycket saknad. Kväll efter kväll. Efter kväll.

Vill säga att allt blir bra. Men jag gör inte det. Säger att jag saknar dig varje dag jag med. Så gråter vi lite tillsammans. Undrar om du fattade hur mycket vi skulle sakna dig, om det skulle ha gjort någon skillnad ifall du faktiskt förstått. Förmodligen inte. Det handlade ju inte om oss.

Men nu handlar det om oss. Bara oss. Och vi ska klara det här.

Det är inte helt lätt att förstå. Hur en person som tar sitt liv kan lämna sina barn, sin familj. Det är faktiskt helt omöjligt. Det går inte. Den som är frisk tänker logiskt och rationellt, den sjuke gör det inte. Och just där och då, då tänker de att de är en belastning för sin omgivning, att det blir bättre om de inte finns.

Som jag brottats med att lära mig acceptera det. Att jag måste nöja mig med att aldrig kunna förstå fullt vad det var som egentligen hände. Att jag måste hitta en förklaring som är “god nog” för mig, en som jag kan leva med, vare sig den är sann eller inte.

Sann eller inte. Han är borta i vilket fall och kommer inte tillbaka hur mycket vi än önskar det. Men vi är här, barnen och jag, och nu är det det som är det viktigaste. Det är det jag måste lägga min energi på. Att finnas till för mina barn när de behöver mig, att skapa och hålla ihop vår nya familj. För det är ju det vi är, en familj. Vår familj.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone