Floder av tårar

– Får man måla på kistan? frågar jag.
Jag tror inte att Fonus-mannen fått den frågan tidigare. Han ser inte så ut. Men det kunde man nog.

Så vi tog med färgpennor till bisittningen. Och fika. Mandelkubb och Cola till Tobias som vi ställde på kistan. Han tyckte så mycket om mandelkubb.

Och barnen målade på kistan, bilder av oss alla, moln, floder av tårar och hjärtan. Och en Chevrolet. Vi vuxna skrev på den, verser och ord av kärlek och saknad. Målade kanske lite med. Spelade musik som han tyckte om. Det blev så fint. Så kärleksfullt.

Jag lade kinden mot kistan, försökte komma nära. Kistan kändes bara kall och hård.

Nej

Jag kan inte stanna här nere. Jag vägrar drunkna i den här gyttjan. Måste. Kämpa.

För min skull.
För barnen.
För Tobias.

Uppbådar mina sista krafter, sparkar till och tar mig uppåt. Kämpar mig upp till ytan. Andas in. Jag måste fortsätta. Jag är för bra. Livet är för fint.

Avgrunden

Och jag faller. Ner i en bottenlös avgrund.
Faller.
Det finns ingenting jag kan gripa tag i, inga avsatser som kan hjälpa mig stoppa fallet. Ser små, små grenar, försöker förtvivlat greppa tag, hålla mig kvar, men de är alla såphala, bromsar bara upp mig en liten, liten stund.

Faller. Faller.

Landar i en tjock, brun, oljig, lersörja. Känner ingen botten.
Sjunker. Huvudet under ytan.
Det är skönt här nere.
Mörkt, svalt, stilla.

Kanske kan jag vila här.

Spiksmak

Jag känner den fortfarande exakt. Smaken jag fick i munnen när jag riktigt fattade att han inte skulle komma hem igen. Någonsin. En metallisk smak som om jag tuggat på spik. Funderade inte så mycket var den kom ifrån då, men idag känns det väldigt konstigt. Har upplevt det ett par gånger efteråt med, när jag mått som sämst. Var kom den ifrån? Vad händer egentligen i en människas kropp vid svår chock?

När jag blir stark och frisk på riktigt måste jag kolla upp det.

Ashes to ashes… eller?

– Vi ska väl inte kremera pappa? säger plötsligt dottern en dag.

Jag hade inte funderat så mycket på det än, hade nog tänkt att det vore praktiskt och bra..

– Nämen vi kan inte, om vi bränner upp honom känns det ju som att vi dödar honom en gång till!

De är så kloka barnen.
Såklart. Så, jordbegravning fick det bli.

 

Kändis…

Jag ska vara i tidningen. Jag har inte haft min blogg i tre veckor än, men i fredags fick jag göra min första intervju som ”bloggare” och i morgon kommer artikeln ut i en lokal tidning i min stad. Det känns jättespännande, skoj och samtidigt skrämmande och helt crazy. Tänk att ni är intresserade av min berättelse, MIN berättelse. Tack för att ni läser, tack för att ni delar. Tack för alla fina kommentarer, mejl och meddelanden.

Nu dör jag

Så många dagar under det första året jag på allvar inte trodde att jag skulle överleva. Så många dagar när det kändes som att mitt hjärta inte skulle orka slå ett enda slag till, att jag inte skulle orka ta ytterligare ett andetag. Farsdag, allhelgonahelg, bröllopsdag, namnsdagar och jul. Födelsedagar, alla hjärtans dag och nyårsafton…

Som jag grät. Jag grät för min skull, för ensamheten och saknaden, för att jag fick gå själv igenom dessa så många högtidsdagar när man skulle vara glad. Jag grät för barnen, för att de inte fick dela dessa stunder med sin pappa, men framför allt grät jag faktiskt för Tobias, för att han inte fick dela skolavslutningar, födelsedagsfikan i sängen och luciafiranden på dagis med oss. Aldrig. Någonsin. Mer.

Men jag dog inte. Såklart. Jag överlevde. Jag klarade mig igenom var och en av dessa helvetesdagar. Och någonstans blev jag stärkt. När samma dagar återkom under det andra sorgeåret så visste jag att jag skulle klara det. Jag visste att det skulle vara fruktansvärt ledsamt, svårt, jobbigt och hemskt. Jag visste att jag skulle gråta tills jag inte orkade gråta en enda tår till, men jag visste också att jag skulle orka igenom dagen. Jag hade ju gjort det en gång förut.

Dolce & Gabbana

I hallen hängde hans jacka kvar, precis som vanligt, väntade på att han skulle komma hem. Hans fina brungröna jacka som jag tyckte så mycket om. Den som luktade så gott av honom. Jag behövde ha den där, snusa lite på den när jag gick förbi. Plocka ner den från galgen, sjunka ner på golvet och begrava huvudet i den, försöka insupa doften så länge som det bara gick. Den hängde kvar där på sin galge länge, mer än ett år, långt efter det att den sista doften av honom dunstat bort.

 

Första dejten

Första gången vi som nyförälskade skulle ”göra något” tillsammans tog han med mig till soldattorpen vid Brännlands Wärdshus. Naturen exploderade av försommargrönska och där och då visste jag att det skulle bli vi på riktigt. Vi promenerade i solskenet på kostigar ner till klipporna vid älven och den blomma han plockade och gav mig där på stigen, den har jag kvar än.

 

Dödens liljor

De följande dagarna eller veckorna trodde jag aldrig blombuden skulle sluta knacka på… Jag fick massvis av blommor levererat varje dag. Från både kända och okända människor. Huvudsakligen vita liljor. Huset bokstavligen fylldes av blommor och de doftade så starkt att jag var tvungen att ställa dem utomhus på nätterna för att vi över huvud taget skulle kunna andas. Jag har alltid älskat liljor. Vita liljor. Ståtliga, stolta, vackra. Nu står jag inte ut med doften. De doftar död.

Förutom blombuden kom en aldrig sinande ström av vänner, grannar, gamla arbetskamrater, släkt och familj in genom dörren. Kramar, tårar och ännu mer tårar. Förutom kärlek bar de med sig köttfärssås, sockerkakor, bullar och bröd. Kycklinggrytor, köttfärspaj. Left-overs från familjemiddagarna. Och en och annan vinflaska. Jag är så oerhört tacksam till er alla som förstod att jag inte klarade av att laga mat. Jag är så oerhört tacksam för att ni vågade komma, att ni vågade gråta en skvätt med mig, att ni orkade och vågade se mig i min svartaste stund. Vet inte om jag någon gång ens sa tack, men jag gör det nu.