Dolce & Gabbana

I hallen hängde hans jacka kvar, precis som vanligt, väntade på att han skulle komma hem. Hans fina brungröna jacka som jag tyckte så mycket om. Den som luktade så gott av honom. Jag behövde ha den där, snusa lite på den när jag gick förbi. Plocka ner den från galgen, sjunka ner på golvet och begrava huvudet i den, försöka insupa doften så länge som det bara gick. Den hängde kvar där på sin galge länge, mer än ett år, långt efter det att den sista doften av honom dunstat bort.

 

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

4 thoughts on “Dolce & Gabbana

  1. Tack för att du delar detta med oss alla! Du skriver så gripande och “nära”. Följer varje inlägg du skriver och försöker förstå vad du går igenom. Önskar dig styrka att fortsätta kämpa för din familj.

  2. Ja, det är väl det man behöver. Få känna doften och någonting att ta på när det man älskar inte längre finns.

    Jag hade hans vita skjorta med röda ränder hängande i en galg utanpå dörren till garderoben i mitt sovrum i över ett år. Och den var exakt så som han lämnat den – med tablettasken och alla pennor som stack ut från bröstfickan. Precis som du doftade jag på den allt emellan åt när jag gick förbi. Men så småningom försvann doften och jag kände någonslags förtvivlan över att inte längre känna hans doft. Det enda jag hade kvar. Först när jag flyttade försvann skjortan in i skåpet. Jag har den fortfarande kvar. Har helt enkelt inte makt att kasta den.

    Dikten i min blogg från den 18 oktober 2010 säger väl bäst hur det kändes då:

    Det finns inte mycket kvar nu
    – en ring i ett halsband
    din doft som jag fortfarande anar
    i en skjorta på en galg

    Tystnad
    Kärlek
    Längtan
    Ensamhetens tysta timme

    ~Lisen~

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *