Nu dör jag

Så många dagar under det första året jag på allvar inte trodde att jag skulle överleva. Så många dagar när det kändes som att mitt hjärta inte skulle orka slå ett enda slag till, att jag inte skulle orka ta ytterligare ett andetag. Farsdag, allhelgonahelg, bröllopsdag, namnsdagar och jul. Födelsedagar, alla hjärtans dag och nyårsafton…

Som jag grät. Jag grät för min skull, för ensamheten och saknaden, för att jag fick gå själv igenom dessa så många högtidsdagar när man skulle vara glad. Jag grät för barnen, för att de inte fick dela dessa stunder med sin pappa, men framför allt grät jag faktiskt för Tobias, för att han inte fick dela skolavslutningar, födelsedagsfikan i sängen och luciafiranden på dagis med oss. Aldrig. Någonsin. Mer.

Men jag dog inte. Såklart. Jag överlevde. Jag klarade mig igenom var och en av dessa helvetesdagar. Och någonstans blev jag stärkt. När samma dagar återkom under det andra sorgeåret så visste jag att jag skulle klara det. Jag visste att det skulle vara fruktansvärt ledsamt, svårt, jobbigt och hemskt. Jag visste att jag skulle gråta tills jag inte orkade gråta en enda tår till, men jag visste också att jag skulle orka igenom dagen. Jag hade ju gjort det en gång förut.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

4 thoughts on “Nu dör jag

  1. Sara, läser varje inslag i din blogg och beundrar dig varje dag. Tur för dina barn att dom har en så stark och underbar mamma. Kram

  2. Du sätter även ord på mina tankar och känslor! Jag gråter oxå för min skull, bara vetskapen om att jag är ensam förälder till mina barn är så tung, men jag gråter ffa för barnen som inte har en far! Jag sörjer att de inte får dela högtider med sin pappa! Jag gråter även för Nickes skull och jag känner skuld för att han inte får dela skolavslutningar, födelsedagar, soliga dagar vid sjön, vårfester, och luciafiranden på dagis med oss. Aldrig. Någonsin. Mer. Usch- det är ogreppbart och helt helt overkligt att ta in! Aldrig någonsin mer…! Hur ska jag någonsin kunna ta in det fullt ut och om jag inte kan det- hur ska då barnen kunna det?!

  3. Den 7. juni har det gått fyra år sedan min livskamrat gick bort. Hade någon då sagt att om fyra år kommer du att tänka tillbaka på honom med värme och saknad men inte med sorg – då hade jag inte trott på dom. För hur skulle denna avgrund man stod på branten till någonsin kunna försvinna – när känslan av sorg var så stark och ångesten så stor att man verkligen trodde att man inte skulle klara av mera. När man med en kraftansträngning beslöt att orka ännu en minut, för längre fram än så hade man inte ork att tänka. Dagar man grät så mycket att kroppen höll på att torka ut. Kvällar när man skrek ut sin ångest över den oändliga ensamhet och tomheten man kände. I dom stunderna orkade man inte tro att det någonsin skulle gå över och bli bättre.

    Men man överlever. Man anpassar sig. Och från att livet har varit ett enda stort kaos av känslor av saknad, sorg, förvirring, rädsla, ångest, tomhet och tusen andra känslor börjar virrvarret så småningom att avta och hjärnan selektivt välja ut det man vill komma ihåg. Och plötsligt en dag märker man att det är lite lättare att andas. Att den svartaste av svarta sorger inte längre är så svart utan har blivit en aning transparent och någonstans bland alla dessa tunga känslor finns en antydan till glädje till själva livet och det/dom som finns kvar. Det är då man verkligen inser att man kommer att överleva – trots allt.

  4. Pingback: Om sorg | Erikas tankar om saker

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *