Vattenkrig

Genomblöt, nej, dyngsur går jag in för att byta om. Jag tycker att jag var helgrym i det här vattenkriget, smög som den värsta snipern bakom den enorma rhododendronhäcken, men det verkar som att jag ändå är den som blev blötast. Förmodligen någon som fuskade.

Vet ni, i allt det här eländet så kan jag idag se att det även fört med sig positiva saker. Till exempel så tycker jag att jag är en mycket bättre mamma nu. Jag är mycket mer närvarande, gör mer saker tillsammans med mina barn. Jag lägger bort telefon och dator och prioriterar dem före Facebook, Instagram och jobb.

Jag gör så många mer saker idag som jag aldrig skulle ha gjort förut, där jag tidigare skulle ha sagt ”gör det du”. Vattenkrig till exempel.

Jag är så tacksam för mina underbara barn.

Fristaden

skog_6

Skogen har alltid varit min fristad. Där har jag funnit frid, genom hela livet. Så för mig var det självklart den här hösten att söka mig dit.

I skogen behövde jag inte bita ihop. I skogen fick tårarna rinna fritt. I skogen fick jag vara ensam. Skogen förstod. Jag klättrade i ursinne upp- och nedför steniga berg och jag tror faktiskt att jag plockade en hel del kantareller den hösten. Även fast jag bröt ihop på var och varannan stubbe. Jag gick och gick och gick. Grät. Skrek ut min förtvivlan högt över talltopparna, där bara skogsfåglarna och en och annan hare kunde höra.

Nästan varje gång jag gick ut den här hösten så gick jag vilse. På riktigt. I samma svampskogar som jag varit så många gånger förut. Helt enkelt för att jag bara gick och gick utan tanke på var eller åt vilket håll. Mer än en gång var jag oerhört tacksam för att min pappa hade lärt mig om skogen: att lyssna på, titta på och ”läsa” skogen. Det hjälpte mig att hitta hem igen, även om det kanske blev ett par timmar senare än jag först hade tänkt.

Jag går fortfarande till skogen så fort jag har möjlighet, särskilt på hösten, hösten är min tid. Men nu kan jag njuta av den igen.

17 juni

tågresa

Vi sitter i samma bil, tusen år och tusen mil. Så sjunger Bo Kaspers Orkester. Vi tyckte båda väldigt mycket om dem. Ja, jag gillar dem fortfarande såklart. Har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger vi såg dem spela. Massor. Alla gånger vi hade möjlighet. Och det blev några, de har varit duktiga på att turnera.

Den allra, allra bästa konserten var nog på hösten 2010. Den var helt magisk. Den kvällen var vi ute och åt och drack gott med några affärsbekanta till honom och deras respektive och sedan gick vi alla och såg konserten tillsammans. Det var en fin kväll.

Själv sitter jag inte i någon bil, däremot på ett tåg. I dag är det vår bröllopsdag. Eller skulle ha varit. För 20 år sedan stod vi i kyrkan och lovade att älska varandra i nöd och lust. Tills döden skulle skilja oss åt. Så blev det ju i och för sig, men kanske inte på det sätt som jag hade tänkt mig. Fånigt löfte egentligen… Det vore ju bättre att lova att man ska bli gamla tillsammans, ifall man nu ska lova något menar jag.

Den här bröllopsdagen hade vi bestämt att åka till Jamaica. Hylla kärleken genom att förnya våra äktenskapslöften. Jag känner mig faktiskt lite lurad på den där resan. Jag menar, visste han hela tiden att den aldrig skulle bli av?

En resa fick det bli i vart fall. Nu har jag precis gett mig av. En annan slags drömresa, bara jag och barnen. Och han är väl med, han också, på nåt vis.

 

 

 

Hemma på vår gata i stan

Några månader innan hon kom, trollungen, köpte vi hus. Vi hade tittat på hus ett tag men aldrig hittat något som vi riktigt tyckte om. Jag kommer ihåg hur vi körde runt, runt i kvarteren där vi så gärna ville bo, men tänkte att vi aldrig skulle ha råd med. Fantiserade hur det skulle vara att faktiskt bo där.

Så dök det upp. Huset. I just de kvarteren. På just den gatan. Precis när vi var iväg på vår långresa kom det ut på internet. Gammalt och skruttigt men med fönster från tre väderstreck i vardagsrummet som gav ett fantastiskt fint ljus. Och vi hade råd. Vi föll pladask, för vi såg båda potentialen som det hade, och vi vann den slutna budgivningen med några tusenlappar.

Som vi älskat och hatat detta renoveringsobjekt genom åren. Som vi jobbat, slitit och gnetat för att göra det till vårt hem. På vårt vis.

Fyra älskade, underbara barn har vi fostrat här, tre biologiska och ett fosterbarn.

I mer än fjorton år har vi bott här nu. Hemma.

Fredag 12 augusti

Vaknar snett efter kl tre. K, som sover hos mig, tittar upp samtidigt. Kramar henne och säger att jag älskar henne. Hon säger att hon älskar mig också. ”Pappa sover här mitt emellan oss” säger hon och menar GAP-tröjan som ligger i sängen. “Han är här hela tiden”, säger hon, eller var det jag? Jag minns inte. Hon sa igår att jag aldrig, aldrig får tvätta den tröjan. Jag känner inte att den luktar av honom, men hon säger att den gör det. Kanske blir det så. Vi får se.

Jag har sovit i natt. Kanske från halv tolv ungefär.

Jag känner mig så fruktansvärt ledsen, men har ett märkligt lugn inombords. Jag älskar honom. Jag saknar honom och önskar att han kommer tillbaka. Men jag vet att det inte händer. Jag känner att han inte finns mera. Tittar på kläderna som hänger i garderoben och tänker att jag en dag måste packa undan dem. Men att jag kommer vilja spara några plagg framme. Att jag måste kunna krama honom ibland.

Kliver upp, solen går upp. Det blir en vacker dag idag.

Röjer upp i köket, gör kaffe, hämtar tidningen. Bläddrar i vk och i Sköna Hem. Känner idag så starkt att livet måste gå vidare. Jag kan inte sitta här. Jag får inte sluta leva. Det skulle han inte velat. Vi klarar det här, barnen och jag.

Gör i ordning ett fotbad, klipper naglar och filar… Smörjer in och tar på mina fruktansvärt fula, men sköna ”pride-tofflor” som vi köpte på någon Searsbutik i Florida i våras. Sätter igång internetradion på iPhonen. Det är första gången jag lyssnat på musik sedan i tisdags morse. Känner att jag behöver börja skriva. Att jag vill försöka teckna ned vad som hänt den senaste tiden för att inte glömma. Allt är bara som ett enda ofantligt stort kaos, men jag tänker att det kommer att hjälpa mig om jag kan försöka hålla isär vad som hänt vilken dag.

I dag tänker jag duscha.

Göra slut

Nu åker vi snart. Jag och barnen ska göra om delar av den resa som Tobias och jag gjorde 1999. Ännu en säck som ska knytas ihop. Closure. Det är väldigt viktigt i min helningsprocess det där, att få ett avslut, i det stora såväl som i det lilla. Jag behöver göra upp med allt som var vårt. Göra slut på något sätt, för att kunna gå vidare.

Jag är oerhört förväntansfull och samtidigt skräckslagen. Alla dessa fantastiska minnen. Alla dessa fantastiska platser och upplevelser. Hur kommer det att kännas att komma dit igen? Samtidigt som jag vill bevara våra minnen intakt i mitt hjärta så vill jag dela dem med barnen. Skapa nya minnen, med vår ”nya” familj, minnen som vi får bära med oss hela livet.

Vi var så lyckliga då, första barnet i magen. En sex veckor lång drömresa som vi sparat till i flera år. Jag fyllde trettio år på den resan och vi hade planerat så att födelsedagen skulle firas i en av världens mest berömda mat- och musikstäder. En sådan stad som jag tror finns på de flesta människors ”bucket list” att besöka. Jag var gravid i tolfte veckan och så fruktansvärt illamående. Konstant. Födelsedagsmiddagskryssning i månskenet med hjulångare och jag kunde inte äta något annat än spagetti, vaniljglass och vattenmelon. Tror inte födelsedagsmenyn innehöll någon av de tre. Det var ju väl spenderade slantar kan tyckas…

Farväl II

Jag vägrade ta farväl vid begravningen. Jag ville inte det inför alla människor. Det kändes inte värdigt. Jag ville ta farväl lugnt och stilla. Bara vi. Så vi ordnade ännu en bisittning. Jag tror att det kostade typ 4000kr extra varje gång, men jag kunde inte brytt mig mindre. Den här gången hade vi med kaffe och bullar som vi ställde på kistan.
Alla blommor låg kvar på kistan efter begravningen och det var så vackert. Gåvorna vi valt att han skulle få med sig i kistan låg också där: Star Warsfilm, tuttifruttigodis, en Chevroletnyckel, boken Gissa hur mycket jag tycker om dig och kaffebönor, massor av kaffebönor. Och våra vita rosor. Barnen ritade teckningar och vi bara var där. Kramades och försökte ta in att det här var hejdå. På riktigt.

Jag valde att inte vara med vid jordfästningen. Där gick gränsen för vad jag klarade av.

Den blomstertid…

Idag har det varit skolavslutning. Den blomstertid nu kommer och allt det där. Jag har alltid så lätt att bli gråtmild på skolavslutningar. Det är nåt med kyrkan och barnen, blomstertiden och alla förväntningar som dallrar i luften. De senaste åren har varit än värre, gissar att det kom till ett par parametrar för gråtmildheten.

Men vet ni. Idag gick det bra. Idag var det bara vackert.

Söndag på graven

Liljekonvaljerna har spridit sig så fint på graven. Och lavendeln drar till sig fjärilar och humlor. Han skulle tyckt om det. Det är så rofyllt. Nallen som sitter där har det bara fint säger ena dottern, även om han blivit lite tufsig av regn och snö. Han har ju så trevligt sällskap menar hon.

Från början besökte jag graven nästan varje dag. Men nu går jag inte dit så ofta längre. Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Det känns fint att komma ut till kyrkogården, men jag behöver inte gå dit för att kunna sörja. Jag kan “vara” med honom, minnas, sörja och prata lite var jag än är. Han är ju med mig, på insidan, hela tiden.

IMG_4849