If You Only Could Hear Me Now

Musik är och har alltid varit en stor del av mitt liv. I musiken har jag funnit glädje, pepp, styrka, ro eller vad det nu varit jag behövt bäst just då.

Den här perioden har inte varit något undantag. Jag har gråtit, mints, sörjt, vältrat mig i förtvivlan, sökt hopp och så småningom även kunnat glädjas och finna styrka till musik. Jag tänker dela med mig här på bloggen av några av de sånger som betytt lite extra för mig.

David sjöng och spelade på Tobias begravning. Bl a framförde han sin egna “If You Only Could Hear Me Now”, som han skrivit till sin far. Den är så fantastiskt vacker och jag kan inte lyssna mig mätt på den. Tack David!

Lyllo mig

Klämmer ner mig i sängen, som en sardin, mitt i högen av det käraste jag har. De kryper alla i sömnen tätt intill, från olika håll, och deras mjuka, varma småfötter påminner mig om att jag, trots allt, är världens lyckligaste människa.

(Utdrag från Facebook 4 januari 2012)

Naken på Autobahn

Ganska tidigt i all kaos så var jag tvungen att åka ner på stan.

Det är en sak att likt en zombie vandra omkring hemma, i en trygg miljö, oduschad, okammad, alla gardiner fördragna, utan att ha bytt kläder på flera, flera dagar. Att inte orka bry sig om sig själv och hur man ser ut tror jag är relativt vanligt för personer som drabbas av svår chock. Jag tror inte att det är så att man väljer bort, snarare så att man inte ser alternativet.

Det visade sig vara en helt annan sak att bege sig ut bland folk…

Hur som helst. Sonen skulle få glasögon och vi var tvungna att åka ner till stan för att titta på bågar. Svärfar skjutsade oss och svärmor följde med. Jag vet inte om jag hade insikt nog att be om den hjälpen eller om de förstod att jag inte skulle klara det själv. Jag kan än idag känna känslan när vi skulle gå över torget, till optikbutiken. Det var nog inte överdrivet mycket folk ute på stan, en vanlig sensommardag, men här mötte jag den för första gången.

Panikångesten.

Här mötte jag för första gången känslan av att stå naken, mitt på Autobahn. En flodvåg av ljud- och synintryck som forsar mot mig från alla håll och jag har inte förmåga att ta in något av det.

Jag kommer ihåg hur jag behövde gå åt sidan, stödd av svärmor, in bakom kebabvagnarna, för jag visste inte om benen skulle bära mig. Kanske satte vi oss ner en stund, jag minns inte.

Och efter det fortsatte det. Ljud, ljus och framför allt rörelse… Jag kunde inte hantera de intrycken. Klarade inte av att lyssna på radio, kunde inte se på TV. Det var också här jag insåg att jag förlorat förmågan att läsa. Texter på mer än två rader var helt omöjliga för mig att ta in, alla bokstäver löstes upp och rusade rakt mot mig, och så stod jag där på Autobahn igen…

Att vistas bland folk var en kraftansträngning likt att bestiga K2. Var jag tvungen att handla gjorde jag det kl 8 på morgonen när jag visste att det var ytterst få andra kunder i butiken.

Det fanns dagar när jag kände mig bättre, dagar när jag ville träffa folk, dagar när jag tänkte att jag skulle äta lunch på stan eller gå på café. I princip varje gång fick jag ångra det bittert och mer eller mindre kasta mig ut ur situationen, med bultande hjärta, tunnelseende och kallsvett rinnande nerför ryggen.

Så jag stannade hemma. Med gardinerna fördragna. Ingen radio. Ingen TV. Förutom familjen fanns det ett fåtal personer som jag över huvud taget klarade av att träffa, men bara en åt gången.

Den svåraste perioden höll i sig i ca sju månader, sen började jag långsamt att kunna ta in små, små doser av intryck och information. Att vistas i folkmassor tog oerhört lång tid innan jag kände mig trygg med. Varje sådan encounter dränerade mig så totalt på energi, så de gånger som jag mot förmodan tog mig igenom en, så kunde jag få spendera ett par dagar i sängen, helt slut. Röriga platser, som t ex restauranger, där det är både många människor i rörelse, ljud och skrammel samt musik i högtalare tog det mer eller mindre två år för mig innan jag kunde hantera.

Små små steg framåt. I sommar har jag besökt en festival. Yeeeey!

Läsa och se på film har jag så smått börjat fixa de senaste månaderna. Så. Jag ligger tre år efter i bok- och filmupplevelser. Vad har jag missat?

Breaking up is hard to do

Skalar potatis. Det ska bli potatismos idag. Det är en av de få saker som alla i familjen gillar. En blick på micron, 17.13. Tittar ut genom fönstret i köket ner mot uppfarten, så där som jag brukar vid den här tiden. Nu kommer han snar…..

Nej

Det gör han ju inte

Inte idag

Inte i morgon

Inte någonsin

 

Aldrig

 

Om ni visste så många gånger jag gjort precis så, tittat på klockan och sedan ut genom köksfönstret. Flera gånger i veckan när han fortfarande fanns kvar hos oss. De dagar jag hade hämtat barnen och kommit hem först så visste jag nästan på minuten när han skulle komma hem. Han ringde alltid när han satte sig i bilen på jobbet för att berätta att han var på väg.

Sedan allt längre mellan gångerna, men med jämna mellanrum. Det var faktiskt inte alls länge sedan det hände sist.

Jag vet såklart att han inte kommer hem mera. Men det är något med invanda mönster antar jag. Och saknad.

 

Breaking up is hard to do…

Vännen

När jag förstod att något var galet på riktigt så ringde jag hans vän. En av de människor Tobias tyckte mest om av alla i hela världen. Jag kände inte honom sådär jätteväl då, men jag visste att det bara var en tidsfråga tills han skulle få veta vad som hänt och jag ville att han skulle få höra det från mig.

Jag kommer ihåg att han var på väg till jobbet när jag ringde, men han kom förbi på en gång. Satte sig med mig i soffan och bara höll, höll, höll om mig. Från den stunden har han varit en självklar del i mitt sorgearbete (och jag i hans, även han miste ju någon som han tyckte mycket om).

Inte en tum vek han, inte för något. Inte för alla frågor som jag ältade om och om igen. Inte för gråt eller skrik. Inte för tre miljarder sms och telefonsamtal. Inte när jag slog honom i magen det hårdaste jag kunde. Undrar varför jag gjorde det förresten, så dumt. Han har hållit mig, torkat mitt snor och mina tårar när jag skakat av gråt. Han har försökt sortera och hjälpa mig att bringa någon slags sans i allt vansinne. Han har lyssnat. Varit. Funnits. Alltid funnits.

Och ur den svartaste, svartaste sorg växte en vänskap. En alldeles oerhört fin och märkvärdig vänskap. Och förutom mina barn så är han den som betytt överlägset mest för mig under den här processen. Stödet när allt var som värst. Stödet när min resa tillbaka började. Stödet och peppen när jag sakta, sakta började resa mig igen. Jag förstår nu varför Tobias tyckte så mycket om honom. Nu tycker jag så mycket om honom. En sådan vän som jag önskar att alla hade, men vet att det är få förunnat att ha.

Nu ses vi inte flera gånger i veckan längre. Ibland inte på flera månader. Men det gör ingenting. Jag vet.

Blåbärsgröt och solsken

Ligger i solen och tänker. Tänker på Tobias. Eller tänker och tänker… jag försöker minnas. Minnas sånt som jag vill att barnen ska ”få med sig” av sin pappa. Sånt som jag vill berätta för dem, skriva ner till dem.

Det är så lätt att glorifiera de döda, att vi bara minns och för vidare de fantastiska sakerna. Men jag vill att de ska veta att han var en människa. En alldeles vanlig människa. En glad, snäll, arg, ledsen, skitförbannad, galen, korkad, underbar, rar och lite knäpp människa.

Vet inte om jag ska skylla på den helt galna sommarvärmen vi har idag, men det enda viktiga jag kommer på är hur han älskade blåbärsgröt, men bara på det sätt som hans kära, kära farmor gjorde den. På 20 år lyckades jag aldrig riktigt få full poäng på min…

I kroppen hans – och i min

Kristian Gidlund

Så du inspirerar mig.

Jag läser din bok om din kamp mot helvetescancern. Jag läser den igen. Varje kapitel två gånger den här gången.

Du skriver så vackert så jag får håll. Andnöd.

Och jag vet. Du har inspirerat så många, med ditt mod, med din kamp och med ditt språk. Men Kristian Gidlund. Jag hoppas att du ser att du inspirerar mig. MIG. Jag som knappt haft en förebild i hela mitt liv. Nu är du det. Min förebild. Insåg det precis nu. Önskar jag kunde säga det till dig på riktigt, men det får bli såhär istället.

Tack.

DN och jag

Dagens arbetsplats

Dagens arbetsplats

Läser söndagens DN. Läser och ler lite snett, för där står nästan precis det jag legat i hängmattan och skrivit om nu på morgonen. Ler lite till och raderar ungefär halva min text. Skulle se fånigt ut om jag skrev nästan likadant. Länkar in artikeln istället längst ner i det här inlägget.

I DN kan vi idag läsa en debattartikel om nollvisionen för suicid. Att den infördes redan 2008 men att egentligen inte så mycket görs för att efterleva den. Det är synd tycker jag. Visst, det låter fint med nollvision, men inget händer ju av sig självt. Det finns mycket att jobba med vad gäller suicidprevention. Som jag varit inne på tidigare så går nog inte alla att rädda. Det finns ett relativt stort antal personer som tar sitt liv som inte har en historia inom psykvården, som inte varit sjuka så att någon vetat om det. Som Ma Oftedal skrev, personer som kanske helt enkelt inte vill leva.

Men, varje liv som kan räddas är värt all forskning, allt arbete, varje krona. Artikelförfattarna föreslår att bilda en myndighet som arbetar med frågan. Där vill jag arbeta i så fall.

Ungefär 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Och för dem tar tillslut allt lidande slut.

Men.

För var och en av de 1500 personerna finns ett stort antal människor som lämnas kvar, många gånger i den största förtvivlan. För oss har lidandet bara börjat. Föräldrar, syskon, fruar, män, barn, vänner, fästmöer, pojkvänner. Räkna på ett antal personer per varje död person, jag tror att jag läste 10-15 i artikeln, vars liv plötsligt mer eller mindre raseras. Gånger 1500. Vi är många i Sverige, varje år, som berörs av suicid.

Jag är själv, efter snart tre år, fortfarande sjukskriven på deltid. Drabbad av diverse konstiga symtom som gör att jag inte orkar, inte klarar av att arbeta fullt ut. Tänk på det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Hur mycket kostar vi, alla tusentals anhöriga, samhället varje år när vi inte klarar av att arbeta, när vi i vår tur drabbas av depressioner som kräver insatser från vården etc.

Det här är också ett ämne som vi behöver tala mer om, lära oss mer om, forska mer kring. Var finns kunskapen att hjälpa oss vidare? Var finns initiativet?

Jag pratar nu inte om den ”handbok i beteende för anhöriga till en anhörig” som jag var lite inne på härom dagen, jag pratar om att öka kunskap hos poliser, socialarbetare, läkare, kuratorer, psykologer, försäkringskassehandläggare, lärare etc. Ja, alla professionella som möter oss under vår resa genom sorgeträsket.

Jag glömmer aldrig den polis som initialt var övertygad om att Tobias bara ”dragit för att komma ifrån kärringen en stund…” Inte ett uns av empati, inte för en sekund lyssnade han på vad jag sa, inte för en sekund såg han min förtvivlan.

”När han kommer krypande tillbaka om några dagar, se då till att du har slängt ut alla hans grejer på gården. Släng ut honom bara!”

Hans ord har etsat sig fast i min hjärna, jag kan inte bli kvitt dem.

Gud så jag önskat att han kommit ”krypande tillbaka…” Jag skulle ha välkomnat honom.

 

http://www.dn.se/debatt/en-ny-myndighet-maste-satta-stopp-for-sjalvmorden/

Skvaller

En av de svåraste sakerna att hantera för mig den första tiden var allt skvaller.

Alla historier som nådde mig om vad som hade hänt och varför. Hur det hade gått till och var. Den ena mer vansinnig än den andra. Jag vet att man inte ska bry sig om sånt, och de som sprider dessa historier helt utan vett och sans är sällan människor som betyder något i ens liv, men ändå. Värst av allt var ändå när barnen kom hem från skolan och berättade att barn hade sagt alla möjliga konstiga saker till dem om deras pappa. Eller att barns föräldrar hade gjort det. Tänk att de visste så mycket mer än vi, och tänk att de kände att de behövde berätta för oss.

Och jag vet att det väl är oundvikligt, vi bor i en mellanstor stad, i ett trevligt villaområde där man känner de flesta. Tobias var glad, trevlig och omtyckt… Klart att folk undrar, och pratar. Det märkliga kan tyckas är att ingen av dessa personer någonsin frågade mig…

För mig handlar det om en grundläggande respekt för andra människor. Att gotta sig i andras elände kan jag aldrig förstå hur människor går igång på, eller vad de får ut av det. När en familj har råkat ut för i princip det värsta man kan tänka sig, då känns empati och en kram mycket mer på sin plats.

 

Se mig!

Jag får många frågor via bloggen men också från personer i min omgivning där ni undrar hur man ska bemöta en vän, granne, kollega etc. som mist en närstående. Vad kan man göra för att visa att man finns till?

Det finns så klart inget enkelt svar på den frågan och inget enda sätt som passar för alla. Jag kan inte säga hur alla vill bli bemötta, men jag ska försöka väva in här i bloggen lite av det som jag tänkt på, då och nu. Sådant som jag önskat att någon gjort eller sagt, men också de saker som var bra. Jag har väldigt många tankar kring detta och de kommer inte att gå att klämma in i ett enda inlägg. Det får, liksom allt det andra, komma lite eftersom.

Men. Jag skulle vilja börja med att säga att ”grundregeln” dock är ATT bemöta. Byt inte trottoar när du möter den sörjande på gatan. Göm dig inte bakom flingorna på ICA. Vi ser dig där du hukar och det gör ont. Det ÄR svårt, jag vet, jag tycker också det, trots all min ”erfarenhet”. Jag har en granne, i villaområdet där vi bott i fjorton år, som fortfarande, efter snart tre år, inte sagt ett ord till mig. Och jag vet faktiskt inte om jag ska vara ledsen eller förbannad längre…

Så, vet du inte vad du ska säga… säg det då. Det är mycket bättre att säga: ”jag vet inte vad jag ska säga” om det är så det är. Du visar ändå att du ser, att du känner. Säg inte: ”jag förstår hur svårt du har det”. För det gör du inte. Du förstår inte ens i närheten, ifall du inte varit där själv.

Och vi förväntar oss inte att du ska förstå, vi förstår ju knappt själva… även om det gått en tid.