Jag bestämmer

Nu har det varit mycket sorg och gråt och elände här på bloggen ett tag. Blir lätt så när jag varit helt däckad och sängliggande hela veckan.

Tänkte bryta den trenden och prata om något positivt idag. Det är ju faktiskt fredag. För det finns faktiskt saker som varit bra med allt som hänt, det finns fördelar med att bli själv. (I alla fall typ…)

Det är lättare att fatta enkla beslut. Vi hade t ex pratat länge om att köpa ett nytt köksbord, men aldrig kommit till skott. Fanns ju så många fina att välja på. Nu gick jag och köpte ett. Samma sak med en byrå i hallen… vi hade sett en som vi ville ha, men den kostade 17 000 kr vilket var åt skogen för dyrt för att ha lite pennor och tejprullar i. Och efter det kunde vi helt enkelt inte hitta något som dög, det var en liten list här, en vinkel där eller fula lådhandtag… Nu gick jag och köpte en. Och de duger gott, båda två, de är till och med jättefina. Den där lilla detaljen på byrån har inte en enda person kommenterat. Förmodligen ingen annan än jag som ser den. Och våra pennor, saxar och tejprullar mår alldeles utmärkt bra däri.

Jag har inte behövt slänga några underkläder av finare slag som blivit förstörda för att någon ”råkade” först tvätta dem på 60 grader och sedan torktumla dem. (Jag är fortfarande helt övertygad om att han gjorde så någon gång då och då med flit för att han skulle slippa tvätta…)

Det ligger inte någon smutstvätt under sängen. Jag är den enda vuxna som jag behöver plocka upp efter.

Saker ligger på sin därför avsedda plats eftersom jag lägger tillbaka dem där när jag använt dem. En sanning med modifikation eftersom jag har tre barn, men de flesta av mina saker behöver jag inte leta efter. I ett hushåll kan personer ha väldigt skilda uppfattningar om var saker hör hemma.

Barnen kan inte köra med: ”men pappa sa att jag fick…”

 

Därmed inte sagt att jag inte hellre haft kvar vårt gamla köksbord…

How Do I Live

Det här är den sång som jag gråtit överlägset mest till av alla. De första månaderna utan Tobias vältrade jag mig i sorg och saknad till den. Satte den på repeat och bara grät, grät, grät. I timmar. I nätter.

För det kändes precis så. Hur skulle jag över huvud taget kunna överleva utan honom. Han som varit mitt allt. You’re my world, my heart, my soul.

Jag tycker om sången. Den är vacker. Jag kan höra det nu när jag lyssnar.

 

“How do I, 
Get through one night without you? 
If I had to live without you, 
What kind of life would that be? 
Oh, I 
Need you in my arms, need you to hold, 
You’re my world, my heart, my soul, 
If you ever leave, 
Baby you would take away everything good in my life, 

And tell me now 
How do I live without you? 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, O how do I live? 

Without you, 
There’d be no sun in my sky, 
There would be no love in my life, 
There’d be no world left for me. 
And I, 
Baby I don’t know what I would do, 
I’d be lost if I lost you,
If you ever leave,
Baby you would take away everything real in my life, 

And tell me now, 
How do I live without you? 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, O how do I live? 

If you ever leave, 
Baby you would take away everything, 
I need you with me, 
Baby don’t you know that you’re everything, 
Good in my life? 

And tell me now, 
How do I live without you, 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, how do I live? 

How do I live without you?”

 

Som en flodvåg av ilska

Ibland blir jag så fruktansvärt arg. Arg på Tobias. Arg för att han lämnade mig. Arg för att han skapade den här skiten åt mig. Arg för att han inte delade med sig av vad det nu var som krävde en sådan drastisk åtgärd. Arg. Arg. Arg.

Arg för att det i princip är omöjligt för mig att göra saker för min skull. Arg för att jag inte kan komma ur huset på en vardagkväll för en promenad, bio eller yoga. Arg för att jag inte kan åka iväg på tjejhelg med kompisar. Arg för att jag inte kan åka iväg själv och bara vila. Arg för att jag fortfarande är helt uppfuckad både fysiskt och psykiskt så att jag inte klarar av att jobba som jag önskar. Arg för att det alltid är jag som måste handla och arg för att jag ALLTID måste fixa middag.

Arg. För mig. För mitt.

Och jag vet. Jag har tvingats lära mig, att försöka förstå så mycket som möjligt om suicid. Jag vet att det inte är ett själviskt beslut att ta sitt liv. Jag vet att han inte gjorde det MOT oss. På något skruvat sätt så gjorde han det FÖR oss.

Men det hjälper inte. Ilskan kommer, och likväl som jag tror att det är viktigt att våga känna sorg, så tror jag att det är minst lika viktigt att våga bli arg. Skitförbannad. För sin egen skull. Och emellanåt sköljer det över mig. Som en flodvåg av egoistisk ilska som bara handlar om mig. Där jag skiter i hur han mådde. Jag SKITER i vad det var som ledde till att han var tvungen att dö. För han hade fan ingen RÄTT att göra så här mot mig. Inte efter allt vi delat. Så mycket som jag älskat honom. I 20 år.

För faktum är. Jag blev lämnad. Jag blev ensam med tre barn och ett hus. Jag blev ensam med vinterdäcksbyten, energikalkyler, tvättvikning och renoveringsarbeten. Ensam med läxhjälp och diskussioner om iPhones, GTA-spel och fotbollskort. Ensam med alla beslut, föräldramöten, utvecklingssamtal och upprop.

Som igår. Lillebror började ettan. Mellantjejen började fyran, i en ny klass, i en ny skola. Båda uppropen var samtidigt. Hur gärna jag än ville följa med dem båda på dessa, för dem, stora dagar, så kan jag inte vara på två ställen samtidigt.

Känslan att inte räcka till, att inte kunna ge dem allt jag skulle vilja fullkomligt krossar mitt hjärta.

 

(Tack Katja för snacket igår och inspirationen till inlägget.)

Round four

Så var vi inne på det fjärde sorgeåret. Nu kommer vi att få uppleva alla speciella dagar och högtider för fjärde gången, utan honom.

Och det blir lättare, det blir det, men lätt, det vet jag inte om det någonsin kommer att bli.
Min strategi har hela tiden varit att sörja fullt ut, när sorgskoven kommer, bara följa med. Det blir längre och längre mellan skoven. Tror att det var i november förra året som jag kraschade ordentligt sist, men jag antar att det kommer att vara så här, nån gång då och då så smäller det till. Och nu var det alltså dags igen.

Jag fick lov att sjukskriva mig helt igen. Har fysiskt ont, varje ben och led i kroppen värker, bara att gå är en tuff ansträngning, är helt slut och vill bara sova.
Tar Voltaren mot sorgen (den var ny…) och drar filten över huvudet.

Jag gör skillnad

Jag är så oerhört glad. (Jo, jag kan faktiskt vara det emellanåt.)
Jag är stolt också.

Här ska ni få höra.

Jag har fått möjlighet att vara med och göra skillnad.
Jag har fått förtroendet att vara en del av Suicide Zeros viktiga arbete med suicidprevention, där jag kommer att arbeta med deras hemsida.

Suicide Zero är en fantastisk organisation som gör ett jättebra och viktigt arbete med att skapa medvetenhet om problematiken omkring suicid. Genom ökad kunskap kan vi hjälpa. Genom ökad kunskap kan vi minska självmorden.

Hjälp till du med. Bli medlem!

Läs mer på deras hemsida: www.suicidezero.se

 

On the road again

Vi tyckte så mycket om att åka bil tillsammans. Och vi hann med en hel del bilresor under våra 20 år tillsammans.

De 200 milen längs Highway 1 på den amerikanska västkusten.Alla resorna genom Sverige ner till Österlen. Västkusten. Stockholm. Och de otaliga resorna norrut till vårt paradis, sommarstället.

I bilen pratade vi så oerhört bra. Vi hade aldrig tråkigt, det fanns alltid något spännande ämne att dryfta. Vi pratade om livet, kärleken, barnen. Politik, heminredning och drömresor. Jobb, framtidsdrömmar och skogsavverkning…

Jag saknar våra bilresor. Jag saknar hans sällskap. Jag kör själv med barnen nu och tänker varje gång på hur det var då. De första två åren gick det inte en gång utan att jag satt där med tårarna strömmande nedför kinderna, mindes exakt den och den gången när vi åkte precis där. Tillsammans.

Men som med allt annat så gör tiden sitt och det blir lättare. Jag gråter inte i bilen längre. I alla fall inte varje gång. Minns fortfarande, men det som tidigare gjorde så hjärtskärande ont, är nu många gånger fina anekdoter jag berättar för barnen.

En tunn tunn skorpa av is

Ni vet på hösten när isen lägger sig på sjöarna. Ni vet hur vi lärt oss sedan barnsben att vara försiktiga, att inte rusa ut på den bara för att den ser fin ut. Att vänta tills isen är stark nog att bära oss.

Tänk om jag kunde ta med mig det sättet att tänka när det kommer till mig själv och min energinivå. Jag mår bra nu, det gör jag. Men min is är fortfarande så tunn. Skrapar jag lite för hårt på ytan så spricker den. Och jag galopperar rakt ut. Gång på gång. Utan säkerhetsutrustning.

Jag har blivit förbaskat bra på att simma de senaste åren.

Hjälpa till?

Som jag varit inne på tidigare får jag en hel del frågor från personer som undrar vad man kan göra om man vill hjälpa till, finnas till för en person i sorg.
Återigen, det finns inget facit i den här frågan, inget som passar för alla, men jag ska försöka stolpa upp några punkter främst utifrån mina egna erfarenheter.

Den första tiden brukar omsorg sällan saknas, men efter några månader börjar den avta. Folk går tillbaka och fortsätter med sina liv. Sex månader är lång tid i en vanlig familjs liv, och jag tror att många tänker att vi nog börjar vara tillbaka på banan igen, vi kanske börjar jobba lite igen etc. Grejen är att kaoset många gånger just börjat för oss. När allt ska återgå till något slags ”normalläge”.

Vill du seriöst hjälpa till, säg såhär: Är det ok om jag klipper din gräsmatta?
Eller: jag tänkte att jag kunde komma och hjälpa dig röja lite i garaget, är det ok?
Bestäm tillsammans när du ska komma förbi och se till att du gör det då. Glöm inte att lyssna.

Säg inte: säg till om du vill ha hjälp med något. Vi kommer inte att be om den. I ett läge av nästintill apati, när inget utom det som rör den direkta överlevnaden för sig själv och sina barn känns viktigt, så orkar vi inte be om hjälp. Det slukar för mycket av energi som vi inte har att göra det. Det låter konstigt, jag vet. Men jag hör från många fler än mig själv att det är precis så det är.

Så, konkret. Vad kan du göra?

Hushållssysslor är sådant som väldigt fort blir extremt eftersatt. Klippa gräs, skotta snö, röja garaget, dammsuga, vika tvätt, putsa fönster… Den listan kan göras hur lång som helst.

Erbjud dig att sitta med och hjälpa till att betala räkningar, fylla i blanketter, gå igenom posten. Det är väldigt mycket administration runt omkring ett dödsfall, under en lång tid. Buntvis med blanketter som ska fyllas i. Hjälp till så att det blir gjort. Följ med till bank, jurister etc. Ring försäkringsbolag. Var ett öra som förstår vad som sägs och behöver göras, för den sörjande uppfattar kanske bara hälften.
Jag har ännu inte skickat ut tackkort efter begravningen, sådär som man ska. Jag är hemskt ledsen och ber så mycket om ursäkt till alla för det. Men jag tog mig aldrig för. Jag är fortfarande väldigt dålig på att hinna betala räkningar i tid. Inte för att jag inte vill. Inte för att jag inte kan. Inte för att jag inte tycker att det är viktigt. Men jag tar mig inte för.

Finns det mindre barn i familjen? Passa barnen en vardagkväll. Ge personen en chans att komma ut. Ta en promenad, åka och träna, träffa en kompis och ta en fika eller gå på bio. Eller stänga in sig på sitt rum och vila, vara själv en stund.
Hitta på något kul för barnen, åk till en lekpark, gå på café… Mest troligt kommer det att ta ganska lång tid innan föräldern klarar av att göra sådana saker med sina barn.

Har du en nära och bra relation till barnen? Låt dem komma och sova över hos dig. Låt föräldern få en kväll för sig själv, att få äta i lugn och ro, att få duscha i fred. Kanske träffa vänner och bara fokusera på det.
Sovmorgon. En självklarhet för de flesta, en omöjlighet om man är ensam med barn. Jag har haft ungefär en sovmorgon per termin de senaste tre åren och jag värderar och uppskattar dem oerhört.

Fyll frysen. Kycklinggrytor, köttfärssås och kanelbullar behövs massor. Under lång tid.
Vet ni, några gånger fick jag matlådor från sonens förskola som stod och väntade på hans hylla när jag kom för att hämta honom. Rester från deras luncher. Är inte det fantastiskt så säg? Hjärtevärmande långt in i själen!

Glittrande, porlande… som en fjällbäck om våren

– Jag kommer ihåg hur pappa skrattade, säger tioåringen vid kvällsfikat.
Jag med. Särskilt hans sätt att hysteriskt fnittra när han tyckte något var extremt roligt, typ Robert Gustafsson. Eller Monty Python. (Sånt som jag aldrig ens drog på munnen åt…) Gud, så jag älskade när han skrattade, han hade så fantastiskt vackra tänder och hela han liksom skimrade när han skrattade. Hans leende och de vackra tänderna var faktiskt det första jag lade märke till när vi träffades.

Jag behöver bara blunda så hör jag hans glittrande, porlande skratt. Hans röst, hans (oftast ganska dåliga) skämt. Hur han sjöng ”Hipp hurra, för här kommer Bumbibjörnarna…”
Jag känner exakt hur hans hand kändes i min och hur hans näsa liksom studsade när jag tryckte på den…

Jag trodde att dessa hörsel- och känselminnen skulle försvinna snabbt. Vill minnas att jag hade läst något om det en gång. Jag är så oerhört tacksam för att jag hade fel.