Det är rätt åt dig!

– Det är rätt åt dig att din pappa är död!

Ett vanligt, inte alls märkvärdigt, rastkäbbel mellan två skolpojkar som urartar när den ene i affekt kommer på hur han ska vinna diskussionen. Och vann, det gjorde han.

Och sonen han grät och grät. Kunde inte förstå hur det kunde vara rätt åt honom. Han som älskar sin pappa så oerhört mycket. Han som saknar sin pappa varje dag.

Och jag. Jag känner mig helt tom. Vet inte vad jag ska vare sig säga eller känna. Kan bara hålla om. Det var första gången som vi erfor att någon vände Tobias död mot oss och det tog. Ordentligt. I oss båda.

Jag vet att de är barn och jag förstår såklart att det inte var meningen att såra så. Det är egentligen ingen stor grej. Bråket är utrett och pojkarna lekte igen som vanligt innan de gick hem från skolan för dagen.

Men glömmer, det gör vi nog inte på ett tag. Vare sig sonen eller jag.

Om jag inte andas så dör jag

Jag hade så svårt att sova. Fortfarande efter mer än ett halvår sov jag inte. Somnade rätt ok, men vaknade igen efter bara någon eller ett par timmar. Det spelade ingen roll hur mycket jag dammade och vädrade, mitt i vintern hade jag fönstret öppet dygnet runt. Jag kunde inte andas. Jag fick inget syre.

Så jag intalade mig att vara nöjd med tre timmars sömn. Det blev liksom aldrig bättre än så.

Så en dag förstår jag plötsligt. Jag skulle snusa lite på hans kavaj som hängde i garderoben och det tar stopp. Det slår totalt lock i halsen vilket gör att jag inte kan fylla lungorna. Och då förstår jag. Det var Tobias som tog mitt syre, det var hans närvaro som gjorde att luften inte räckte till för mig.

Jag ville inte, jag ville ha honom kvar, varje cell i min kropp kämpade emot men jag hämtade lådor, packade ner och bar undan hans kläder till förrådet. Med tårarna strömmande plockade jag sist av allt ner vårt bröllopsfoto och la det, med bilden nedåt, i byrålådan.

Den natten sov jag sex timmar.

 

20 nyårspussar

Knappt hade vi klarat oss igenom den första julhelgen så var det dags för nästa stora familjehögtid. Helst ville jag ligga i sängen med täcket över huvudet, men bestämde ändå att vi skulle försöka fira så ”vanligt” som möjligt, för barnens skull. Med finkläder och linneduk på bordet. Däremot bestämde jag tidigt att det bara skulle vara vi, barnen och jag, nyårsfest kändes inte på sin plats liksom.

Barnen ville att vi skulle duka Tobias plats vid bordet, det gjorde så ont att jag trodde jag skulle gå sönder. Jag tror inte att någon hade suttit på hans plats ännu. Men när det var dukat blev hålet ännu större. Det är de här gångerna man inser hur mycket de stora familjehögtiderna verkligen betyder.

20 nyårspussar på tolvslaget. Vem hade anat att det inte skulle bli fler.

thailändsk ballong

”Vilken nyårsmiddag du gick miste om. Barnen hade komponerat menyn helt själva och där fanns såväl parmesangratinerad hummer och friterad bläckfisk som älgrostbiff. De var så duktiga och lagade all maten tillsammans med mig. Moussetårtan med både choklad- och hallonmousse gick som en dans att fixa. Den gjorde de helt själva. De minns precis hur du lärde dem göra pannacotta i somras… den ska vi äta lite senare. Vi skickar med små meddelanden till dig i de thailändska luftballongerna ikväll. Lova att du läser dem!

Tack för dessa underbara ungar!

Nu är det här skitåret slut. Jag ska försöka att mest minnas den underbara, underbara sommaren vi hade. Innan det blev såhär. Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen och jag hoppas att nästa år för med sig något mer än bara smärta. Jag älskar dig, always have, always will. Skål på dig, och gott nytt år! Puss. ♥♥♥♥♥”

Utdrag från Facebook 2011-12-31

When I Get Where I’m Going

Tröst.

Vad är det egentligen? Är det möjligt att ge styrka, hopp eller någon form av lindring till en person som smärtar så? Finns det något som kan lätta förtvivlan av den största förlust.

Jo. Det gör det. I alla fall för en stund.

Kärlek, kramar och omsorg från nära och kära gör skillnad, även om ni inte vet vad eller hur ni ska göra eller säga, eller om vi kan visa att vi uppskattar det.

Min största källa till tröst har jag (återigen) funnit i musiken. Jag hade aldrig hört talas om Brad Paisley förrän Vännen tipsade mig om den här sången. David sjöng den på begravningen och jag har garanterat lyssnat på den flera hundra gånger. Men till skillnad från övrig musik som följt mig under den här perioden så har jag inte gråtit så mycket till den. Texten har för mig varit så självklar och på något sätt har det lindrat när jag förstått var det var han skulle.

“When I Get Where I’m Going”

When I get where I’m going
On the far side of the sky
The first thing that I’m gonna do
Is spread my wings and fly

I’m gonna land beside a lion
And run my fingers through his mane
Or I might find out what it’s like
To ride a drop of rain

Yeah when I get where I’m going
There’ll be only happy tears
I will shed the sins and struggles
I have carried all these years
And I’ll leave my heart wide open
I will love and have no fear
Yeah when I get where I’m going
Don’t cry for me down here

I’m gonna walk with my grand daddy
And he’ll match me step for step
And I’ll tell him how I missed him
Every minute since he left
Then I’ll hug his neck

Yeah when I get where I’m going
There’ll be only happy tears
I will shed the sins and struggles
I have carried all these years
And I’ll leave my heart wide open
I will love and have no fear
Yeah when I get where I’m going
Don’t cry for me down here

So much pain and so much darkness
In this world we stumble through
All these questions I can’t answer
So much work to do

 

God jävla skitJul

“God jul min älskade.

Barnen funderar ifall det är jul där du är. Jag säger att det är det nog, med massor av skumtomtar. De är i alla fall rätt säkra på att du skaffat dig en hundvalp, en brun.

Jag har klätt granen och slagit in alla paketen. Kommer du ihåg hur roligt vi brukade ha varje jul när vi gjorde det? Det var inte lika kul den här gången, och inte blev granen lika vacker som den alltid brukade vara när du klätt den, men det får gå.

Skinkan är klar och den luktade gott, men jag har faktiskt inte smakat på den, nattmackan fick vara i år.

Idag är det julafton och G har köpt den finaste presenten till dig. Vi kommer ut med den till dig lite senare idag.

Jag saknar dig så oerhört.”

Utdrag från Facebook Julafton 2011

 

Lammull eller granit

Jag hade alltid svårt för att köpa kläder till Tobias. Även om jag visste exakt vad han gillade och trivdes i, så kändes det inte bra. Fånigt, ja kanske. Men för mig kändes det som att jag då försökte ändra på honom, bestämma hur han skulle se ut och vara, och det tyckte jag inte att jag hade rätt till. Han var ingen sådan person, någon som man ändrade på.

Sen skulle jag plötsligt välja gravsten. Och den här gången var det ingen lammullströja som jag kunde välja att inte köpa. Det tog månader. Ingenstans kunde jag hitta något som ens i närheten speglade hans personlighet. Kanske är det heller inte meningen att man ska tänka så, men så tänkte jag.

Jag tyckte de var likadana allihop. Fula. Grå. Kalla. Opersonliga. Dessutom jättedyra. Ingenting fanns det som jag tyckte passade till en unik och fantastisk människa mitt i livet. Till min Tobias.

Men så. Där var den. Ett samarbete mellan ett stenhuggeri och ett av landets största glasbruk. En unik design som det då bara fanns två av i landet, och ingen av dem i denna kombination.

Med en ram av indisk blå granit och block av strukturerat glas inuti hittade jag det jag sökte.

Vacker. Unik. Stark och stabil utanpå. Skör inuti. Som han.

IMG_4845