Upp på hästen igen

-Vad ska vi göra på lovet mamma?
Jag känner hur hela jag stelnar till. Lov. Skidåkning. Stuga med furuinredning. Hur skulle jag någonsin igen…
-Jag vill att vi gör som vanligt, fortsätter hon. Jag vill att vi åker till ”vårt” ställe.

Herrejesus.
Ska jag utsätta oss för det. Utsätta mig.
Ska vi åka tillbaka till platsen vi varit på flera år i rad? Där vi haft så kul, så mysigt. Tillsammans.

Men de ville det, alla tre.
Sagt och gjort. Grannen hjälpte mig att lägga på takboxen och så packade vi. Fem par skidor, en snowboard, en skrana och några stjärtlappar. Mat och godis, termosar och extrahandskar. Så bar det av.

Och vi hade en fin vecka. Fantastiskt fint väder och härlig skidåkning. På kvällarna såg vi på film och åt popcorn. Lillebror fyllde fem år och vi gjorde en Cars-tårta.
Och jag grät. Det kändes som att vi var missfoster. Alla familjer där var mamma-pappa-barnsorten. Inte en enda enföräldersfamilj. Det var säkert inte så, men jag tyckte att de stirrade på oss, alla de som såg så glada och lyckliga ut. De tyckte vi var konstiga. Och så har det varit för oss. Aldrig har vi känt oss så sargade som familj som när det varit semester. Även om verkligheten är en annan, det förstår jag, men vi har bara sett glada och lyckliga familjer. Inte en enda som oss, och det blir så plågsamt tydligt att vi är annorlunda.

Men jag är glad att vi åkte. Ni vet, så där som när man trillar av hästen på ridlektionen, det är viktigt att på en gång sätta sig i sadeln igen, för att inte bli rädd.
En del av beslutet att försöka resa sig upp igen är att våga utsätta sig för det svåra. Risken finns att du aldrig vågar igen annars. Och livet är alldeles för fantastiskt för att inte våga göra de saker som vi tycker om.

IMG_0929

Å nu då?

Jahapp.

Där stod jag. Hade bestämt mig för att ta mig vidare ur sorgeträsket, bestämt mig för att överleva, inte låta sorgen kväva mig.

Men hur fan då?

Där stod jag. Undernärd från att ha levt i princip enbart på kaffe, socker och vitt mjöl i åtta månader. En kropp som knappt fått röra på sig eller andas frisk luft på lika lång tid (förutom skidturen då). Hållning som en säck potatis och en blick helt utan gnista. Med ett hjärta alldeles söndertrasat.

Var skulle jag börja?

Det enda jag hade var en mening. En mening som finns med i det sista meddelande som Tobias skrev till mig.
“Du har sån potential Sara, använd den.”

Ur askan i elden

Jag vet inte när jag sov sist. Jag vet inte när jag åt. Vandrar runt, runt i huset. Att hämta tidningen i brevlådan är en kraftansträngning. På något sätt lyckas jag ändå se till att barnen får mat och kommer till och från skolan. Men det är också allt. Jag lever i ett vakuum, helt avskärmad från världen runt omkring.

Fosterställning på golvet i köket. Har legat så i nästan tre dagar nu. Vet att en vän kom förbi, plockade lite och dammsög. Tårarna rinner stilla nu, orkar inte. Hela min kropp värker av sorg. Finaste vännen kommer, tar mig till soffan. Sätter sig med mig i sin famn, håller om. Sitter helt tyst, länge. Låter mig gråta tills det inte finns mer gråt kvar.

Tobias har varit död i åtta månader och nu har jag nått den absoluta botten. Jag är ett fullständigt vrak. Helt tömd på allt vad glädje och vilja heter. Sover inte, äter inte. Går inte ut. Träffar bara ett fåtal personer. Min hjärna har stängt av. Jag kan inte läsa, klarar inte av att se på tv. Det enda som håller mig uppe är barnen.

Där och då, i vännens famn, inser jag. Sorg är ingenting som går över av sig själv. Man sörjer inte “klart”. Att ta sig vidare ur sorg handlar om ett aktivt val. Där och då, i vännens famn, bestämmer jag mig. Det är dags nu. Jag måste våga ta det steget.

Det jag inte visste då var att det egentligen var nu det började. Det svåra.

 

Det är i morgon nu

För ganska precis femton år sedan låg det ute på Hemnet förra gången. Nu ligger det där igen. Vårt hus. Vårt fina, fula, hemska, underbara och fantastiska hus. Så fyllt av kärlek och ljus. Så mycket vi varit med om här. Mest bra, men också en hel del jobbiga dagar.

Men allt har sin tid och nu har det blivit dags.

Det är i morgon nu, och solen har gått upp. Det är dags att gå vidare. Ta nästa steg. Avsluta en bok och börja på nästa.

 

Att hitta sig själv igen

Efter att ha levt tillsammans med en annan person i tjugo år så blir man ofrånkomligt färgad av tvåsamheten.

När två personer med olika intressen ska fogas ihop (jag vet faktiskt inte ifall vi hade just något gemensamt från början) så förändras man. Jag skulle inte säga att vi gav upp saker, men nog kompromissade vi, åt bägge hållen. Vissa intressen fick helt enkelt stå tillbaka. Nog fick jag väl se precis hur mycket hockey som jag önskade, det handlade inte om det. Men det var inte lika roligt när han inte ville kolla med mig. Och vice versa. Vi fick försöka hitta nya gemensamma intressen i stället. Vi ville ju vara tillsammans.

Så när jag så småningom började vakna upp ur den allra värsta chocken uppstod nästa problem. Vem var jag egentligen? Sara som bara var Sara, inte Sara och Tobias. Inte vi. Inte de. Vem är hon? Vad tycker hon om? Vilka intressen har hon?

Jag insåg då att jag under så lång tid inte tänkt på mig, utan alltid satt oss främst. Hur skulle jag hitta mig själv igen?

Så här i efterhand låter det förstås helt galet, starka självständiga jag, men för mig var det ett oerhört jobbigt uppvaknande. Mitt i all kaos och kris fick jag en svår identitetskris,

Så jag gick tillbaka i tiden, till åren innan vi träffades. Vad gjorde jag då? Kom rätt snabbt ihåg att jag gillade att åka skidor och faktiskt bara varit ute en handfull gånger på tjugo år. Så fick det bli. Jag köpte nya skidor och ut i spåret bar det av. Spåret ligger granne med kyrkogården där Tobias är och en bit går alldeles intill staketet som avgränsar kyrkogården.”Hejhej Tobbe, kolla på mig, jag har börjat åka skidor igen”, tjoade jag när jag passerade. Det kändes verkligen som att han kunde se mig, och att han var så glad för min skull.

Jag fick rosor på kinderna av den friska vinterluften och sån träningsvärk jag inte trott var möjlig. Men för första gången på sju månader kunde jag känna genuin glädje.