100 år

Vill bara säga en sak.

Ni vet ibland när man ser en person och tänker: “Men herregud, hon ser ju ut som om hon vore 100 år”. Kanske är det mig ni ser, kanske någon annan. Det finns en anledning till det. Det beror på att vi är det.

100 år.

Minst.

Ibland gör livet sådana saker mot en del av oss. Sorg är en sådan del av livet.

Så lite det behövs

Sitter på kontoret. En helt vanlig måndag. Jobbar med en hemsidetext. Så är den plötsligt där, låten från förr. Spotify väljer att plocka fram den.

Och jag slungas tillbaka till tidigt nittiotal.

Vi var unga och nykära. Världen låg för våra fötter och inget skulle nånsin skilja oss åt… Jag var så galet lycklig.

Då kom de igen. Tårarna.

 

Ett steg och sen ett till

Den första våren kom och gick. Långsamt, långsamt började jag återfå kontrollen över min kropp. Jag åkte skidor och tyckte det var så kul så när snön smälte bort köpte jag rullskidor så jag kunde fortsätta. Stakade och stakade.

Andades.

Jag promenerade, till en början stapplande, utan koll på hur jag skulle få benen att röra sig automatiskt. Men för var dag kom jag en bit längre. För var dag kunde jag röra mig lite mer kontrollerat, lite snabbare. En dag joggade jag plötsligt.

Så mycket smärta, både fysisk och psykisk, så mycket ångest som jag processade på de turerna. Men jag kunde också känna hur den friska luften och motionen gjorde mig starkare. Tack naturen för att du tog emot mig när jag behövde dig som mest.

Omedvetet började jag sakta förbereda mig för sommaren. Den första efter den sista sommaren.