Life is a roller coaster

Känner att det är på väg. Ett skov.

När man gått igenom den läkningsprocess som jag gjort så lär man känna sig själv och sin kropp oerhört väl. Det är bra. För det allra mesta. Men inte just nu. För jag känner att det kommer. Jag känner det på den förlamande tröttheten. Jag känner det på hur det känns när jag tuggar. När jag andas. Jag känner det i magen, nacken, huvudet, öronen… ja faktiskt mest överallt. Och jag vill inte. Jag vill inte gå och vänta på att det ska smälla till, för jag vet inte hur hårt det smäller den här gången.

Det är liksom bättre om bomben bara ramlar rakt i huvudet på en, än att veta att den är på väg och gå och titta efter den och vänta hela tiden…

Ska det då aldrig ta slut.

Kropp och själ

Ja, det var så. Min kropp började liksom vakna ur någon slags dvala den våren. Jag kunde andas igen och jag kunde se vårsolen när den sakta tinade upp den norrländska vintern. Jag kände att jag ville vara där, där solen var.

Men det var inte allt, det hände andra saker också. Att tro att det hade vänt nu, att det var över, var nog ett av mina första stora misstag.

Så här i efterhand kan jag se det så tydligt. Jag har inte haft många motgångar i mitt liv, det mesta har rullat på och varit något av, kanske inte en räkmacka, men i alla fall en med tonfiskröra och saltgurka på. Det är lätt då, att tro att allt fixar sig. Enkelt.

Fast det gör det inte. Ett sådant bakslag som att så plötsligt och brutalt mista sin man och far till sina tre barn hjälper inga mackor i världen mot. Visst, efter åtta månader såg jag solen igen och jag kunde gå ut. Men jag…

Det var nog först nu som chocken hade släppt tillräckligt för att jag skulle kunna börja ta in och verkligen förstå vad som hade hänt. Förnuft och känsla hänger som bekant inte alltid ihop.

Det började med att två fingrar på min vänstra hand började domna, så blev det tre och inom kort hela handen. Snart var hela armen bortdomnad, ända upp till axeln. Så var det i princip hela dagarna. Det dröjde inte länge förrän jag fick värk, som spred sig över övre delen av ryggen. Det är en sak att gå omkring och vara avdomnad psykiskt. Men när kroppen inte heller vill vara med. Riktig värk, sådan som bara fortsätter och fortsätter och när ingenting hjälper är nog bland det värsta.

Jag provade allt, trodde jag. Ända tills jag en kväll skulle försöka massera upp lite blodcirkulation i handen och tog av mig mina ringar. Förlovnings- och vigselringen. Även om jag juridiskt sett inte längre var gift med Tobias så var jag det i sinnet och jag hade inte för en sekund tänkt tanken att jag skulle ta av dem. Ringarna var ju en symbol för vårt band, och jag var Tobias fru, han min man.

Ringarna blev kvar där på tvättstället när jag gick isäng. Vet inte varför. Nästa morgon när jag vaknade hade såväl domningar som värk släppt. Be mig inte förklara. Som så många andra gånger under den här resan så tror jag helt enkelt att min kropp ville säga mig att det var dags. Att ta ett steg.

Kropp och själ.

Jag har inte tagit på ringarna igen. De ligger i säkert förvar tillsammans med Tobias ring, och jag tänker att barnen ska få varsin när de blir äldre.