Skavlan

Suicide Zero i Skavlan. Jo det är sant, i vart fall på Youtube.

Vi blir fler och fler som orkar, vågar och vill prata om suicid. Vi blir fler och fler som känner att vi genom våra erfarenheter kan göra skillnad. Ludmilla Rosengren, ordförande i Suicide Zero är en av oss. Hon miste sin dotter 2008 och har sedan dess ägnat en stor del av sin tid till att arbeta med suicidprevention.

Som del i Musikhjälpen auktionerades det ut en studioinspelning med Fredrik Skavlan. Den person som köpte detta skänkte inspelningen till Suicide Zero för att få möjlighet att sprida information om självmord och Suicide Zero. Se Skavlans intervju med Ludmilla nedan.

När livet vänder

Har precis tittat på ”När livet vänder” på SVT2. Där berättade Annelie om när hennes man tog sitt liv 2009. Om hur hon hittade honom och om hur hon några veckor senare, själv, utan honom, fick föda deras barn. Och om hur hon idag gått vidare.

Nu sitter jag i sängen och känner mig helt tom. Stel i ansiktet av tårar som fått sminket att rinna och torka där. Det är så sällan jag träffar på personer som delar mina erfarenheter och det rörde upp så många minnen från den första tiden efter Tobias dött. Minnen och känslor som jag trodde att jag processat klart. Nya insikter när de belystes från en ny synvinkel.

Jag processar vidare. Från ett nytt håll.

Känner mig tacksam för att fler och fler vågar prata om suicid, berätta om sina erfarenheter. Känner mig tacksam för att jag inte är ensam. Vi är så många som gör den här resan – på våra egna sätt – men dock.

Tack Annelie. Och tack SVT.

Och du, jag tycker att du ska kolla om avsnittet går i repris eller leta upp det på SVT Play, det var ett fint reportage.

Samtal om sorg

Idag ska jag prata om sorg. Jag ska delta i ett lunchsamtal om sorg här i min hemstad. Känns lite läskigt faktiskt. Även om jag skriver om sorg mest hela tiden så är det annorlunda när publiken sitter rakt framför en.

Samtidigt är det ju det här jag vill och strävar efter, att få skriva och prata om mina erfarenheter, att faktiskt göra något konstruktivt av allt det svåra. För hur svart och förgörande min sorg än har varit, så har jag funnit en enorm kraft i det jag gått igenom och jag är så redo att dela med mig.

Jag ångrar mig. Det känns inte läskigt, jag är superpeppad.

Vetenskapligt sjuk

Även om jag aldrig haft några problem med att tillåta mig själv att sörja, så känns det ändå till viss del tillfredsställande att det finns andra, “kunniga”, som säger att mina reaktioner är helt i sin ordning.

Länkar till en artikel i everydayhealth.com som tar upp ämnet hur sorg faktiskt kan göra oss sjuka. På riktigt.

http://www.everydayhealth.com/news/how-grief-can-make-you-sick/?xid=fb_EH_sf

Det ska inte ha varit förgäves.

Som ni nog alla vet så är jag sedan förra hösten engagerad som volontär i organisationen Suicide Zero som arbetar för att förebygga självmord. Förutom tillfredsställelsen av att göra nytta så får jag så oerhört mycket tillbaka av det. Jag är så glad att jag kom i kontakt med dem, det var/är precis rätt för mig. Och jag lovar att göra det jag kan. Att använda min kunskap och mina erfarenheter på det bästa sätt jag kan. Tobias ska inte ha dött förgäves, jag vägrar! Självmord kan förhindras och om vi hjälps åt kan vi göra mer.

Vill du vara med?

Vi leker lite…
Om vi tänker oss att ni är ungefär 4000 stycken som läser det här inlägget. Säg att var och en av er tar upp er mobiltelefon och skänker 25 kr till Suicide Zero genom att sms:a HOPPET 25 till 72672. Det skulle ge 100 000 kr till en organisation som är helt beroende av bidrag och donationer för att kunna verka.
Säg att var och en av er delar detta inlägg på Facebook och uppmanar tio av era vänner att sms:a och dela och så vidare och så vidare…

Eller säg att hälften av er går in på suicidezero.se och för 200 kr tecknar medlemsskap i organisationen. Det blir 400 000 kr det…

Du kan också gå in på vår webbshop och klicka hem ett fint armband eller halssmycke.

I kväll inleder jag fredagsmyset med att gå in och teckna medlemsskap för mig och barnen. Häng med vettja!

1 år

Fosterställning i min säng. Igen.

Fötterna bara slogs undan för mig och jag var helt oförberedd. Kändes som att jag inte kunde andas. Vännen ringde framåt eftermiddagen och undrade hur det var. Jag minns inte vad jag svarade, om jag ens kunde prata, men han kom förbi på en gång.

Höll, höll, höll. Så där som han gjorde när jag behövde det som mest. Lät mig gråta, lät mig snora, orkade vara i det, bara tyst. Förstod instinktivt att prata eller lyssna på uppmuntrande ord var det sista jag behövde. Det stöd som jag haft i honom under mina svåraste perioder är ovärderligt och jag älskar honom till månen och tillbaka för det.

Jag som trott att jag skulle klara dagen ganska bra… Jag hade mått rätt ok och inte känt mig så där oerhört trasig på ett tag. Jag hade fel. Så vansinnigt fel.

Samtidigt visste jag att nu när det gått ett år, så förväntades av mig att det värsta skulle vara över och att livet skulle börja återgå till det normala igen. Kändes inte riktigt som att jag var överens med konventionen där. Det blev liksom ytterligare en parameter för mig att hantera, andras förväntningar.

Sorgeår

Juli övergick till augusti och snart skulle vi ha gått igenom det första så kallade sorgeåret. Året som innebär att vi för första gången klarat oss igenom igenom alla årstider, speciella dagar, högtider osv. utan honom. Det är det första året som ska vara värst sägs det.

Jag kände mig rätt ok, hade på något sätt landat i min nya livssituation och även om sorgen fortfarande var påtaglig och svår, så kände jag att jag blev starkare. Jag hade tillsammans med min handläggare på Försäkringskassan kommit fram till att jag skulle börja arbetsträna lite under hösten.

Det var som bara en dag kvar nu. Och allt eftersom den närmade sig så kände jag att jag skulle nog fixa den ganska bra.

Årsdagen.

Sommarlov

IMG_1381

Det var lika vackert som vanligt på vårt ställe. Den skira försommargrönskan har en förmåga att filtrera det norrländska ljuset så att det känns som att man befinner sig i paradiset. Egentligen var väl allt som vanligt. Huset luktade precis som det alltid gjort, älven brusade lika rogivande och skogen stod där, lugn och trygg, omslöt mig i sin famn, såsom den gjort varje sommar de senaste 12 åren. Egentligen var allt som vanligt. Förutom att han inte var där med oss. Och det förändrade allt.

Jag tror att vi tillbringade två veckor där den sommaren, lite i förhållande till de fyra-fem som vi alltid brukat vara där tidigare. Det kunde lika gärna varit en evighet. Jag vet egentligen inte varför jag utsatte mig och oss för det. Tror att jag hade någon idé om att det skulle vara bra för oss att göra samma saker som förut. Så här i efterhand… Jag vet inte.

Sommaren innan låg fortfarande så färskt i minnet, den sommaren som var den bästa och finaste av alla. Minnen från tidigare somrar, sådana som jag inte tänkt på, på så länge, sköljde över mig med jämna mellanrum. Jag tror att barnen hade det rätt bra där trots allt, de pysslade på med sitt. Jag var så plågad. Dagarna gick väl an, lillebror var bara fem år och höll mig nog sysselsatt i den mån jag orkade med. Men kvällarna. När barnen gått isäng. Då satt jag där. Ute i skogen. Ensam.

Trasig.

Sommarlov med sol, bad och ledighet ska ju vara så härligt… Det var det inte. Sommarlov innebär även hellediga barn som ska ha inte bara frukost och middag utan även lunch och mellanmål på någorlunda regelbundna tider. Den fristad för vila som jag haft på dagarna när de var på skola/förskola fanns inte längre. Jag kommer inte ihåg hur vi löste det. Kanske fick de se på film så att jag kunde sova? Kanske fick de helt enkelt klara sig själva i några timmar emellanåt. Fortfarande var jag så låg på energi och hade bara kraft att vara upprätt några timmar åt gången. Jag vet inte hur, men på något sätt fixade vi det också. Och jag tror inte att någon behövde svälta.

Jag älskar vårt ställe, men det är så plågsamt att vara där. Vi åker fortfarande dit varje år, barnen och jag, men de senaste två somrarna har vi inte sovit där. Jag vill, men orkar inte. Hans morgonrock hänger där, på kroken bakom sovrumsdörren, hans favoritkopp står där i skåpet tillsammans med de andra loppiskopparna. Och jag vet inte… kanske skulle jag bara rensa bort allt, men jag kan inte förmå mig. De hör hemma där. Han hör hemma där. Vi hörde ju för i helvete hemma där.

Det fina, gamla vitrinskåpet som vi köpte på loppis som skulle målas om i ljusgrått för att passa in i det gamla lantköket är fortfarande omålat.

403756_311595072215828_100000960128702_881357_183699984_n

 

Frisk

De säger att jag är frisk nu. Eller min läkare säger det. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet inte.

Jag vet inte vad det betyder riktigt. Jag vet bara att det inte var det bästa jag kunde få serverat precis nu när jag är lite låg. Kostar en hel del mer att se till att spiralen inte får fart nedåt nu.

Lägger mig under filten en stund.