Tårar till Valborg

Vissa dagar skulle jag kunna sitta ute hos dig hur länge som helst. Sitta så länge så att alla leder liksom stelnar ihop och jag knappt tar mig upp från marken. Som idag.

Jag har egentligen aldrig behövt säga så mycket… Du har alltid förstått, visste alltid precis. Det kunde räcka med ett ögonkast.

Nu studsar min blick mot den blanka graniten på gravstenen och jag önskar så innerligt att du kunde lyssna, förstå och veta. Kloka du. Fina du. Så svårt det är ibland. Du fattas oss så oerhört. Idag och alla dagar.

Vårlängtan

Vissa dagar saknar jag dig så fruktansvärt mycket Tobias. Inte så där stillsamt ledset eller förtvivlat och svart; det där som gnager, förlamar och äter upp mig. Ingen av dem. Utan jag bara saknar dig så mycket. Som när du åkte iväg på resor med jobbet. Så.
Jag önskar så mycket att du vore här med oss. Saknar oss.

Nu börjar gården tina fram under all snö och is, och den spännande perioden när vi alltid funderade och planerade för nya små eller större projekt i trädgården under våren och sommaren drar igång.

Minns du?

Du visste alltid precis hur det skulle vara. Hade det där extra i blicken som gjorde att du kunde se hur det skulle bli när det blev klart. Entusiasmen. Fraktade hem jord och sten, plantor och virke. Alltid med det där stora vita leendet. Krattade och skottade så du fick stora blåsor i händerna. Jag tyckte aldrig att det var så kul mer än de första tio minuterna, men du bara fortsatte, leende. Fan Tobias! Jag kan fortfarande inte förstå. Du tyckte ju om livet. Du sken. Lyste upp ett helt rum när du kom in. Du var för skadlig för det här!

Nu går jag omkring på gården i det nya huset, krattar, petar. Nyfiken på vad som kommer att titta fram när det börjar grönska. Du skulle ha gillat den här gården, även om vi nog aldrig skulle ha hamnat här om allt hade varit som vanligt.  Om du hittat var vi flyttat så kanske du kan skicka lite tips om vad jag ska hitta på i det där hörnet under klätterträdet…

Missing People

En ung man är försvunnen i Umeå, ingen har sett till honom sedan i måndags och igår, torsdag, gick hans familj ut med en efterlysning.

Det här är det värsta man som anhörig kan råka ut för.

Det absolut värsta.

Att inte veta.

Hela mitt inre drar ihop sig i kramp. Jag översköljs av minnen från när det var vi som var den familjen, från det som var den absolut värsta perioden i mitt liv. De två veckor som Tobias var försvunnen och vi inte visste var han fanns. Om han levde. Kanske var han skadad någonstans, oförmögen att kalla på hjälp… De tänkbara scenarierna var hur många som helst men det enda jag egentligen ville var att han skulle hittas. Att vi skulle få veta.

I dag känner jag för den här killens anhöriga. Jag vet vad de går igenom. Jag känner deras ångest, rädsla, oro. Jag vet hur de står i fönstret och väntar. Jag vet hur de ringer hans mobiltelefon, om och om igen… utifall att. Jag vet hur den planerade påskmiddagen inte kommer att bli av, hur fjällresan blir inställd…

Jag vet.

Missing People fortsätter sitt sökande i dag kl 10. Jag hoppas så att de hittar honom. Snart. Helst vid liv, men jag hoppas de hittar honom.

Mer information om sökandet hittar du här.