Den andre mannen

FullSizeRender

Jag måste få komma tillbaka till honom. Till mannen som kommit att betyda så mycket för mig. Mannen vars ord så ofta är mina egna. Mannen vars ord är så vackra, så poetiska, så smärtsamma.

Kristian

Han som rymmer så mycket kärlek i sitt hjärta, så mycket kärlek som rör mig till tårar gång på gång.

I dag behövde jag ta fram hans sista bok igen. De sista raderna han skrev. De han själv aldrig fick uppleva i tryck innan han dog.

Liksom jag, sörjer Kristian. Där jag sörjer min älskade, sörjer han en annan älskad. Kristian vet att han ska dö. Snart. Han sörjer sig själv. Och livet han aldrig kommer att få uppleva, barnen han aldrig kommer att få, platser han aldrig hann besöka. Han sörjer så vackert, så fult, så fullt. Jag slås av det märkliga i att sörja så, i förväg liksom.

Fast vad skulle han annars ha gjort…

Och han har så rätt. Du kan inte göra slut med sorgen. Den måste få ta så mycket tid den behöver. Du kan inte välja när det är färdigsörjt. Däremot kan, och måste, du en dag välja att inte låta sorgen förgöra dig. Du kan, och måste, välja att fortsätta leva ditt liv.

På något konstigt sätt måste du lära dig att låta sorgen bli din vän. Risken finns att du får ha den vid din sida länge, länge, förmodligen genom hela livet.

Bröllopsdag

IMG_6996

Det var så självklart att vi skulle gifta oss. Inget var mer rätt just då, även om kanske inte alla trodde lika mycket på oss som vi gjorde. Vi hade i ärlighetens namn inte varit tillsammans så väldigt länge. Mina föräldrar sa inte ett ord när vi berättade. Hans tyckte att vi skulle resa för pengarna istället. Fast det kvittade. Vi visste.

Vi bodde ifrån varandra hela vårterminen innan. Tobias pluggade 130 mil hemifrån, jag var hemma, pluggade och jobbade om vartannat. Vi gjorde allt för att spara så mycket pengar som bara var möjligt. Då vi tidigare rest emellan ungefär varannan helg för att träffas, så gjorde vi det bara två gånger under den terminen. Jag levde mer eller mindre på knäckebröd och örtte för att ha råd med den underbara sidenklänningen som vi tittat ut. Ramen-nudlar har liksom aldrig varit min grej.

Idag är det den 17 juni och idag skulle vi firat vår 21:a bröllopsdag. Det är fjärde gången nu utan Tobias och jag kan väl inte påstå att jag firar precis. Men jag minns, ärar och respekterar den här dagen. Det kommer jag alltid att göra. Alltid.

Alltid.

Judendomens shloshim

Hittade en artikel, eller ursprungligen är det ett Facebookinlägg, där en amerikansk kvinna skriver så fint om sin sorg efter hon mist sin man. Läs gärna, hon skriver en del om bemötande, något som jag vet att så många funderar över… vad ska man göra, vad ska man säga när en vän eller bekant lidit en stor förlust.

Jag kan personligen dock inte förstå hur hon kommit till all den där insikten och kraften på 30 dagar (det tog mig tre år…). Hur hon kan stå på benen och gå till jobbet och att hon kan luta sig så mot sin tro när hennes man hastigt togs ifrån henne, alldeles för tidigt, tycker jag är beundransvärt och näst intill ofattbart.

Jag har efter min förlust gjort slut med min Gud, och jag tror inte att vi någonsin kommer att bli ihop igen.

Du hittar hennes inlägg på: http://www.huffingtonpost.com/sheryl-sandberg/choosing-life-and-finding-meaning-30-days-after-daves-tragic-death_b_7503266.html?1433351414=&ncid=fcbklnkushpmg00000063