F Y R A Å R

Idag är det fyra år sedan Tobias dog. Årsdag.

Eller, det är i alla fall vad obduktionsrapporten säger. Vi vet ju inte, det här var bara en i raden av helvetesdagar när vi inte visste något om var han var eller om han var i livet. Just därför har den här dagen aldrig betytt just något speciellt för mig. Dagen han försvann och dagen han två veckor senare hittades, är de som etsat sig fast hårdast. Den här dagen har ”bara” varit en av andra i ett långt och svårt sorgskov.

Men.

Det är annorlunda i år. Det här skovet som jag samlade kraft för kom aldrig. Det känns lite märkligt faktiskt för jag vet inte riktigt hur jag gör nu. På vilket sätt ska vi minnas den här dagen nu när jag inte ligger i fosterställning på golvet. När jag faktiskt står upprätt, handlar, plockar hallon i trädgården, lagar mat, äter glass och hänger på fotbollsträning.

Jag ska göra något fint.

Inte för att han dog. För det blir det aldrig något fint av. Jag ska göra något fint för att jag inser att jag inte bara överlevt. Jag lever igen.

8 augusti

8 augusti 2015. En helt vanlig dag. Solen skiner, det är lördag och det är sim-VM på tv. Jag har influensa. Plockar in lite jordgubbar till Nutellakakan som kidsen bakat, och det som blir över kokar jag en burk sylt på. En helt vanlig, ganska bra dag.

8 augusti 2011. En helt vanlig dag. Det är måndag och de flesta jag känner börjar jobba igen efter semestern. Jag skulle också börjat jobba, men det körde ihop sig med barnen, så jag åkte bara in en snabbis och morsade på alla, sen tillbaka hem. Hade inte en aning om att jag den morgonen sa hejdå till Tobias för sista gången. Det var ju en helt vanlig dag. Bakade bullar, körde bilbana och cyklade till lekparken. Njöt av att ha fått en extra ledig dag. Tobias skulle inte komma hem den kvällen och det var inget märkligt med det. Det var en bra dag, en mysig dag med barnen. Och efter fem veckors gemensam semester var det faktiskt lite skönt att vara själv när barnen gått isäng.

Det som kanske gör det här till en inte så vanlig dag är att jag idag, 4 år senare, minns så exakt allt som hände under den dagen, hur vädret var, vad vi åt och vad vi hade för kläder på oss. Kristallklart.

Den har liksom etsat sig fast, dagen när Tobias sa hejdå till oss.

8 augusti 2015. En helt vanlig dag sa jag nyss. Och det har det väl varit, på ett sätt. Samtidigt är det den här dagen som var den sista dagen vi såg Tobias, vilket gör att den aldrig någonsin kommer att bli en alldeles vanlig dag. Minnena från den sista dagen spelas upp om och om igen på min näthinna.
8 augusti brukar ha varit en ganska jobbig dag för mig, första dagen på ett årligt återkommande sorgskov som varit både långt och svårt. Men inte i år. Det har trots allt faktiskt varit en ganska vanlig ovanlig dag.