Hellre en gång för mycket…

Det kom ett brev. Eller egentligen var det inte ett brev, mer ett meddelande, från en vän till mig. En person som kom in i mitt liv med anledning av just den här bloggen.

Precis idag när jag återigen satt och funderade över motivationen att skriva, var den tagit vägen. Över att skrivandet känns totalt meningslöst emellanåt.

I alla fall så känner jag att jag måste få dela det här med er, tillsammans med delar av vår efterföljande konversation. Det lämnade mig i tårar, så fint tycker jag att det var.

Vän: “Hej! En liten reflektion från morgonen i korta drag:
Vid vår järnvägsövergång står en ung kvinna […], o tittar oroligt upp längs spåret. Jag kommer, hälsar, får en besvärad nick till svar, kvinnan passerar. Jag börjar tänka “vad håller hon på med?!”, vänder mig om o ser att hon vänt sig igen o tittar längs spåret, vankar… Plötsligt står hon mitt på spåret o tittar!
Jag tänker på dina ord “Vi måste våga fråga varandra hur det är!”
Jag ropar “Behöver du hjälp” Hon hör inte. Jag cyklar tillbaka “Kan jag hjälpa dig med något?”
Tack o lov! Hennes katt var borta sedan en vecka, inget “värre” alltså! Men jag är SÅ glad att jag vände om o frågade!!!

Jag: Å. Börjar grina. Så modigt och fint gjort av dig. […] Får jag lägga upp den? Anonymt såklart. Men det var ett så bra exempel och du gjorde så rätt…

Vän: Klart du får! Det är ju tack vare dig o din blogg som jag tänkte över huvud taget. […]”

Så. Jag tycker det var så fint. En sådan liten men ändå så stor insats. Nu var det som sagt ingen fara på taket i det här fallet, bara en bortsprungen katt, men det kunde lika gärna ha varit något annat. Det vet man ju inte. Jag är så stolt över dig min vän som vågade vända om! Stolt för att du vågade fråga. <3