Gott Nytt År!

Sara

Nyårsafton. Dags att summera och reflektera. Blicka tillbaka på året som gått.

Om man hinner vill säga. Mellan potatisskalning, hummerklyvning och gästbäddning. Men jag gör ett försök.

2011 blev åt helvete.

2012 absolut värst.

2013 var lite bättre än 2011 och 2012 tillsammans.

2014 var lite bättre än 2013.

2015 blev för mig året när allt förändrades. Året när jag kunde stå på egna ben igen, året när jag klarade av att gå framåt för egen maskin. Året när jag såg att även mina ögon kunde le igen.

Det var det här året som jag åkte iväg till New York med en kär vän. Egentid utan barn för första gången.

Det var det här året som jag vågade släppa in nya fantastiska människor i mitt liv, med oerhört värdefull vänskap på köpet.

Det var det här året som det började lossna för min blogg och min berättelse, med flertalet gjorda och inbokade intervjuer för både magasin med blankt papper och tv.

Det var det här året som jag blev frisk nog att kunna börja jobba ”på riktigt” igen. OCH känna att det är fantastiskt kul.

Känner mig så hjärtinnerligt tacksam. Och Glad.

Vet att jag sagt det förr, men vill än en gång säga tack till alla er som på ett eller annat sätt funnits där för mig under den här jävulsresan, ni som bara gett och gett när jag inte förmått att ge något tillbaka! Jag kommer säkerligen att behöva er framöver också, men nu kan ni få behöva mig lite med.

Avslutar med ett citat jag fick skickat till mig idag från en vän: May the best of your past be the worst of your future.

Gott Nytt 2016.

God Jul!

IMG_7903

Så kom den i år igen. Julen. Punktlig som alltid.

Vår absolut största familjehögtid, fylld av värme, kärlek och glädje. Glada, förväntansfulla barn, ledig tid tillsammans och massor med julgott.

Eller?

Bilden av den ”perfekta” julen känns aldrig så vacker som när den är ouppnåelig. Många, faktiskt tiotusentals svenskar, tvingas varje år lära sig hantera julen på ett nytt sätt, utan en älskad familjemedlem som inte längre orkade leva, och just idag känner jag extra starkt med varenda en av dem.

För min familj är det i år den femte julen utan Tobias och som så mycket annat så börjar bitarna äntligen falla på plats för oss. Vi hittar nya sätt att fira, skapar nya traditioner. Ett besök till graven med en påse skumtomtar är naturligtvis en, och jag är noga med att föra vidare tokiga och roliga julminnen från före-livet till barnen. Jag vill ju att de ska ha sin pappa med sig, även på ett julfint sätt.

Idag skänker vi en extra tanke till dem som inte har sina kära hos sig.

Var rädd om dem du håller kär, berätta vad de betyder för dig!
Ring en vän, skicka ett sms eller gå förbi med lite julgodis till någon som av en eller annan anledning saknar en älskad.

Och till dig sänder jag en stor, varm julkram!

Good Enough

Sitter med ditt barn i famnen. Ditt barn. Vårt barn. Den som det var så nära att vi aldrig fick träffa.

Försöker trösta en otröstlig. Efter all denna tid är det som att proppen har gått ur. Det kommer så många tårar nu. Så mycket saknad. Kväll efter kväll. Efter kväll.

Vill säga att allt blir bra. Men jag gör inte det. Säger att jag saknar dig varje dag jag med. Så gråter vi lite tillsammans. Undrar om du fattade hur mycket vi skulle sakna dig, om det skulle ha gjort någon skillnad ifall du faktiskt förstått. Förmodligen inte. Det handlade ju inte om oss.

Men nu handlar det om oss. Bara oss. Och vi ska klara det här.

Det är inte helt lätt att förstå. Hur en person som tar sitt liv kan lämna sina barn, sin familj. Det är faktiskt helt omöjligt. Det går inte. Den som är frisk tänker logiskt och rationellt, den sjuke gör det inte. Och just där och då, då tänker de att de är en belastning för sin omgivning, att det blir bättre om de inte finns.

Som jag brottats med att lära mig acceptera det. Att jag måste nöja mig med att aldrig kunna förstå fullt vad det var som egentligen hände. Att jag måste hitta en förklaring som är “god nog” för mig, en som jag kan leva med, vare sig den är sann eller inte.

Sann eller inte. Han är borta i vilket fall och kommer inte tillbaka hur mycket vi än önskar det. Men vi är här, barnen och jag, och nu är det det som är det viktigaste. Det är det jag måste lägga min energi på. Att finnas till för mina barn när de behöver mig, att skapa och hålla ihop vår nya familj. För det är ju det vi är, en familj. Vår familj.