Good Enough

Sitter med ditt barn i famnen. Ditt barn. Vårt barn. Den som det var så nära att vi aldrig fick träffa.

Försöker trösta en otröstlig. Efter all denna tid är det som att proppen har gått ur. Det kommer så många tårar nu. Så mycket saknad. Kväll efter kväll. Efter kväll.

Vill säga att allt blir bra. Men jag gör inte det. Säger att jag saknar dig varje dag jag med. Så gråter vi lite tillsammans. Undrar om du fattade hur mycket vi skulle sakna dig, om det skulle ha gjort någon skillnad ifall du faktiskt förstått. Förmodligen inte. Det handlade ju inte om oss.

Men nu handlar det om oss. Bara oss. Och vi ska klara det här.

Det är inte helt lätt att förstå. Hur en person som tar sitt liv kan lämna sina barn, sin familj. Det är faktiskt helt omöjligt. Det går inte. Den som är frisk tänker logiskt och rationellt, den sjuke gör det inte. Och just där och då, då tänker de att de är en belastning för sin omgivning, att det blir bättre om de inte finns.

Som jag brottats med att lära mig acceptera det. Att jag måste nöja mig med att aldrig kunna förstå fullt vad det var som egentligen hände. Att jag måste hitta en förklaring som är “god nog” för mig, en som jag kan leva med, vare sig den är sann eller inte.

Sann eller inte. Han är borta i vilket fall och kommer inte tillbaka hur mycket vi än önskar det. Men vi är här, barnen och jag, och nu är det det som är det viktigaste. Det är det jag måste lägga min energi på. Att finnas till för mina barn när de behöver mig, att skapa och hålla ihop vår nya familj. För det är ju det vi är, en familj. Vår familj.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *