Då ska jag göra det

Aldrig hade jag kunnat ana.

Den respons jag fått efter jag deltog i Gokväll på SVT tidigare i veckan har varit helt överväldigande. Jag är fortfarande lite chockad faktiskt. Tusen, tusen tack för all feedback jag fått! Så många fina kommentarer, meddelanden och mejl. Så många som rört mig till tårar.

Jag känner mig än mer stärkt i min övertygelse att det jag gör är viktigt.
Vi måste prata om suicid.
Vi måste låta sorgen ta plats.

Är det så att jag kan vara en röst för oss som blir kvar efter att en nära anhörig tagit sitt liv, att jag genom att berätta min historia kan förmedla och på något sätt göra begripligt det vi går igenom. Då ska jag göra det.

Då vill jag göra det.

För Tobias. Han ska inte ha dött förgäves.

The only way to heal from this trauma

Jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska tycka kring det här.
Och jag vill inte på något sätt jämföra mina upplevelser med dem hos personer som upplevt krig.

Men

Faktum är att när jag läser om PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) och dess verkningar så är de beskrivningarna det närmaste jag kommer. Inget kan bättre beskriva hur min svåraste “sjukdomstid” sett ut.

Titta på det här TED-avsnittet, lyssna, tänk lite utanför krig-boxen. Där var jag när det var som värst.

Så kan sorg se ut.

Och sen på slutet säger han det… “The only way to heal from this trauma, is to find a way to express it.”