Energi

Energi är såväl färskvara som bristvara för mig.

Även om jag har så oerhört mycket energi nu jämfört med tidigare, så laddar den lätt ur. Och när den tar slut, då tar det tvärslut.

En lösning för mig är att aktivt jobba för att eliminera energitjuvar i mitt liv. Det kan vara allt från att låta någon annan ta hand om fönsterputsning till att faktiskt se till att ”rensa bort” personer, aktiviteter och saker som suger energi ur min vardag. Det har många gånger varit både tuffa och svåra beslut, men absolut nödvändiga.

En annan lösning – en mycket trevligare – är att omge mig med energigivare. Personer, aktiviteter och saker som lyser upp min värld.

I går åkte jag ner till Stockholm för att delta på Suicide Zeros årsstämma. Äntligen fick jag träffa flera av de personer som de senaste åren kommit att betyda så mycket för mig. Personer som har liknande erfarenheter som jag, personer som jag skrattat och gråtit med, pratat och ältat. Fast aldrig live, utan via chatt, telefon och mejl. De kramarna. Den känslan. Tack för att jag fick er! Tack för att ni finns.

På stämman valdes – som sig bör – styrelse, och en hel del nya kompetenser och erfarenheter kommer i och med det in i styrelsen. Kompetens som känns oerhört värdefull för att ta nästa steg i organisationens utveckling. Ska bli oerhört spännande att åka med.

På tal om Suicide Zero. Ni har väl kommit ihåg att lösa medlemsskap för året? Det kostar 200 kr för en enskild medlem, familjemedlemsskap 600 kr. Medlemsavgifterna är oerhört värdefulla intäkter för organisationens arbete med att förebygga suicid. Blir du medlem under april månad får du dessutom ett av våra populära pärlarmband som tack. Läs mer och teckna medlemsskap här.

Nu ska jag alldeles strax luncha med en god vän. Kärlek och mat, det är energi i sin allra vackraste form.

 

Lyckliga Gatan

Nu var det så där länge sen sist igen. Jag vet.

Och det har sina förklaringar. Kanske skriver jag om det nån dag. Inte i dag dock. En annan.

Såg på Lyckliga Gatan på TV4 häromdagen. Där hände massa saker, men en sak stannade kvar hos mig. HipHopartisten CLEO pratade om sin pappa. Han hade dött när hon var liten och hon delade med sig av hur mycket han fattades henne. Nu som vuxen.

Jag har tänkt mycket på det där de senaste dagarna.

Vi har det bra barnen och jag. Vi klarar oss toppen. Vardagen flyter på och allt funkar. Klart som fan att det är tufft att vara själv – hela tiden – jämt – alltid – men vi reder oss. Jag fixar det mesta som krävs av en vuxen i en familj som bor i ett stort hus. Och det mesta av det jag inte fixar löser sig med ett storpack buntband i olika storlekar och silvertejp från Clas Ohlsson.

Det är lite som den här bilden.

IMG_7344

Men.

Jag är inte deras pappa. Jag är deras mamma. Om än en badass sådan.

Och hur mycket jag än vill och försöker så kommer jag aldrig kunna fylla hålet de har efter sin pappa. Och kanske ska jag sluta försöka. Det säger sig självt. Mamma. Pappa. Det är inte samma sak.

Men jag vill ju inte att nåt ska fattas dem. Jag vill inte att de ska ha hål och sakna. Jag vill inte det.