Lyckliga Gatan

Nu var det så där länge sen sist igen. Jag vet.

Och det har sina förklaringar. Kanske skriver jag om det nån dag. Inte i dag dock. En annan.

Såg på Lyckliga Gatan på TV4 häromdagen. Där hände massa saker, men en sak stannade kvar hos mig. HipHopartisten CLEO pratade om sin pappa. Han hade dött när hon var liten och hon delade med sig av hur mycket han fattades henne. Nu som vuxen.

Jag har tänkt mycket på det där de senaste dagarna.

Vi har det bra barnen och jag. Vi klarar oss toppen. Vardagen flyter på och allt funkar. Klart som fan att det är tufft att vara själv – hela tiden – jämt – alltid – men vi reder oss. Jag fixar det mesta som krävs av en vuxen i en familj som bor i ett stort hus. Och det mesta av det jag inte fixar löser sig med ett storpack buntband i olika storlekar och silvertejp från Clas Ohlsson.

Det är lite som den här bilden.

IMG_7344

Men.

Jag är inte deras pappa. Jag är deras mamma. Om än en badass sådan.

Och hur mycket jag än vill och försöker så kommer jag aldrig kunna fylla hålet de har efter sin pappa. Och kanske ska jag sluta försöka. Det säger sig självt. Mamma. Pappa. Det är inte samma sak.

Men jag vill ju inte att nåt ska fattas dem. Jag vill inte att de ska ha hål och sakna. Jag vill inte det.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *