Vännen

När jag förstod att något var galet på riktigt så ringde jag hans vän. En av de människor Tobias tyckte mest om av alla i hela världen. Jag kände inte honom sådär jätteväl då, men jag visste att det bara var en tidsfråga tills han skulle få veta vad som hänt och jag ville att han skulle få höra det från mig.

Jag kommer ihåg att han var på väg till jobbet när jag ringde, men han kom förbi på en gång. Satte sig med mig i soffan och bara höll, höll, höll om mig. Från den stunden har han varit en självklar del i mitt sorgearbete (och jag i hans, även han miste ju någon som han tyckte mycket om).

Inte en tum vek han, inte för något. Inte för alla frågor som jag ältade om och om igen. Inte för gråt eller skrik. Inte för tre miljarder sms och telefonsamtal. Inte när jag slog honom i magen det hårdaste jag kunde. Undrar varför jag gjorde det förresten, så dumt. Han har hållit mig, torkat mitt snor och mina tårar när jag skakat av gråt. Han har försökt sortera och hjälpa mig att bringa någon slags sans i allt vansinne. Han har lyssnat. Varit. Funnits. Alltid funnits.

Och ur den svartaste, svartaste sorg växte en vänskap. En alldeles oerhört fin och märkvärdig vänskap. Och förutom mina barn så är han den som betytt överlägset mest för mig under den här processen. Stödet när allt var som värst. Stödet när min resa tillbaka började. Stödet och peppen när jag sakta, sakta började resa mig igen. Jag förstår nu varför Tobias tyckte så mycket om honom. Nu tycker jag så mycket om honom. En sådan vän som jag önskar att alla hade, men vet att det är få förunnat att ha.

Nu ses vi inte flera gånger i veckan längre. Ibland inte på flera månader. Men det gör ingenting. Jag vet.