Bröllopsdag

IMG_6996

Det var så självklart att vi skulle gifta oss. Inget var mer rätt just då, även om kanske inte alla trodde lika mycket på oss som vi gjorde. Vi hade i ärlighetens namn inte varit tillsammans så väldigt länge. Mina föräldrar sa inte ett ord när vi berättade. Hans tyckte att vi skulle resa för pengarna istället. Fast det kvittade. Vi visste.

Vi bodde ifrån varandra hela vårterminen innan. Tobias pluggade 130 mil hemifrån, jag var hemma, pluggade och jobbade om vartannat. Vi gjorde allt för att spara så mycket pengar som bara var möjligt. Då vi tidigare rest emellan ungefär varannan helg för att träffas, så gjorde vi det bara två gånger under den terminen. Jag levde mer eller mindre på knäckebröd och örtte för att ha råd med den underbara sidenklänningen som vi tittat ut. Ramen-nudlar har liksom aldrig varit min grej.

Idag är det den 17 juni och idag skulle vi firat vår 21:a bröllopsdag. Det är fjärde gången nu utan Tobias och jag kan väl inte påstå att jag firar precis. Men jag minns, ärar och respekterar den här dagen. Det kommer jag alltid att göra. Alltid.

Alltid.

Vårlängtan

Vissa dagar saknar jag dig så fruktansvärt mycket Tobias. Inte så där stillsamt ledset eller förtvivlat och svart; det där som gnager, förlamar och äter upp mig. Ingen av dem. Utan jag bara saknar dig så mycket. Som när du åkte iväg på resor med jobbet. Så.
Jag önskar så mycket att du vore här med oss. Saknar oss.

Nu börjar gården tina fram under all snö och is, och den spännande perioden när vi alltid funderade och planerade för nya små eller större projekt i trädgården under våren och sommaren drar igång.

Minns du?

Du visste alltid precis hur det skulle vara. Hade det där extra i blicken som gjorde att du kunde se hur det skulle bli när det blev klart. Entusiasmen. Fraktade hem jord och sten, plantor och virke. Alltid med det där stora vita leendet. Krattade och skottade så du fick stora blåsor i händerna. Jag tyckte aldrig att det var så kul mer än de första tio minuterna, men du bara fortsatte, leende. Fan Tobias! Jag kan fortfarande inte förstå. Du tyckte ju om livet. Du sken. Lyste upp ett helt rum när du kom in. Du var för skadlig för det här!

Nu går jag omkring på gården i det nya huset, krattar, petar. Nyfiken på vad som kommer att titta fram när det börjar grönska. Du skulle ha gillat den här gården, även om vi nog aldrig skulle ha hamnat här om allt hade varit som vanligt.  Om du hittat var vi flyttat så kanske du kan skicka lite tips om vad jag ska hitta på i det där hörnet under klätterträdet…

Blåbärsgröt och solsken

Ligger i solen och tänker. Tänker på Tobias. Eller tänker och tänker… jag försöker minnas. Minnas sånt som jag vill att barnen ska ”få med sig” av sin pappa. Sånt som jag vill berätta för dem, skriva ner till dem.

Det är så lätt att glorifiera de döda, att vi bara minns och för vidare de fantastiska sakerna. Men jag vill att de ska veta att han var en människa. En alldeles vanlig människa. En glad, snäll, arg, ledsen, skitförbannad, galen, korkad, underbar, rar och lite knäpp människa.

Vet inte om jag ska skylla på den helt galna sommarvärmen vi har idag, men det enda viktiga jag kommer på är hur han älskade blåbärsgröt, men bara på det sätt som hans kära, kära farmor gjorde den. På 20 år lyckades jag aldrig riktigt få full poäng på min…

Hel

IMG_5238

Ligger vid en pool i San Diego. Ingen av barnen var så pigg på att göra någon utflykt idag, så då fick det bli såhär. Det är ju deras semester också, och det verkar som att de kan bada precis hur mycket som helst.
Och jag klagar inte, det är helt obeskrivligt ljuvligt här. Och efter två veckor här i USA kan det vara skönt att bara göra ingenting. Ger mig tid att skriva lite också. Jag vet att jag borde skrivit mera. Jag vet att jag riskerar att tappa många av er läsare om jag inte uppdaterar bloggen regelbundet, men jag har inte riktigt hittat nåt flow, eller inspiration, eller ork…
Hur som helst.

Vi är i San Diego nu. Vid en pool. Barnen leker tillsammans i poolen och har hur kul som helst. Jag leker också i poolen, men inte just nu. Tar några minuter och funderar lite. Vi har en helt fantastisk resa. Många av de saker som jag gruvade lite inför, som jag trodde skulle bli svåra, har inte varit det. Vi njuter fullt ut och är lyckliga. Vi är en familj nu, vi fyra. En hel familj. Det är klart att han fattas oss, men vi är inte skadskjutna längre. Jag trodde på fullt allvar att det aldrig skulle hända. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna känna mig som en människa igen. Jag trodde att jag skulle leva resten av livet med tyngden av en blöt ryamatta på axlarna. Jag hade fel.
Om en månad har det gått tre år. Jag saknar honom varje dag, men jag är människa igen. Livet har återvänt. Jag lever. Och vi är en hel familj igen.

17 juni

tågresa

Vi sitter i samma bil, tusen år och tusen mil. Så sjunger Bo Kaspers Orkester. Vi tyckte båda väldigt mycket om dem. Ja, jag gillar dem fortfarande såklart. Har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger vi såg dem spela. Massor. Alla gånger vi hade möjlighet. Och det blev några, de har varit duktiga på att turnera.

Den allra, allra bästa konserten var nog på hösten 2010. Den var helt magisk. Den kvällen var vi ute och åt och drack gott med några affärsbekanta till honom och deras respektive och sedan gick vi alla och såg konserten tillsammans. Det var en fin kväll.

Själv sitter jag inte i någon bil, däremot på ett tåg. I dag är det vår bröllopsdag. Eller skulle ha varit. För 20 år sedan stod vi i kyrkan och lovade att älska varandra i nöd och lust. Tills döden skulle skilja oss åt. Så blev det ju i och för sig, men kanske inte på det sätt som jag hade tänkt mig. Fånigt löfte egentligen… Det vore ju bättre att lova att man ska bli gamla tillsammans, ifall man nu ska lova något menar jag.

Den här bröllopsdagen hade vi bestämt att åka till Jamaica. Hylla kärleken genom att förnya våra äktenskapslöften. Jag känner mig faktiskt lite lurad på den där resan. Jag menar, visste han hela tiden att den aldrig skulle bli av?

En resa fick det bli i vart fall. Nu har jag precis gett mig av. En annan slags drömresa, bara jag och barnen. Och han är väl med, han också, på nåt vis.

 

 

 

Hemma på vår gata i stan

Några månader innan hon kom, trollungen, köpte vi hus. Vi hade tittat på hus ett tag men aldrig hittat något som vi riktigt tyckte om. Jag kommer ihåg hur vi körde runt, runt i kvarteren där vi så gärna ville bo, men tänkte att vi aldrig skulle ha råd med. Fantiserade hur det skulle vara att faktiskt bo där.

Så dök det upp. Huset. I just de kvarteren. På just den gatan. Precis när vi var iväg på vår långresa kom det ut på internet. Gammalt och skruttigt men med fönster från tre väderstreck i vardagsrummet som gav ett fantastiskt fint ljus. Och vi hade råd. Vi föll pladask, för vi såg båda potentialen som det hade, och vi vann den slutna budgivningen med några tusenlappar.

Som vi älskat och hatat detta renoveringsobjekt genom åren. Som vi jobbat, slitit och gnetat för att göra det till vårt hem. På vårt vis.

Fyra älskade, underbara barn har vi fostrat här, tre biologiska och ett fosterbarn.

I mer än fjorton år har vi bott här nu. Hemma.

Familj

Jag tror att jag är med barn.

Jag glömmer det aldrig. Hur jag satt alldeles genomsvettig på toalettstolen och stirrade på testet som låg på tvättmaskinen. Tobias som vandrade runt, runt i sovrummet intill. Han gjorde så när han var spänd eller nervös, vandrade. Han vågade inte titta.

Det blå strecket. De nervösa fnissen. Euforin. Vi skulle få barn. Vi skulle bli en familj. Vi var så redo.

 

Första dejten

Första gången vi som nyförälskade skulle ”göra något” tillsammans tog han med mig till soldattorpen vid Brännlands Wärdshus. Naturen exploderade av försommargrönska och där och då visste jag att det skulle bli vi på riktigt. Vi promenerade i solskenet på kostigar ner till klipporna vid älven och den blomma han plockade och gav mig där på stigen, den har jag kvar än.

 

15-30-40-1

Aldrig i mitt liv har jag stött på en person som varit så ointresserad av sport. ALL sport. När man inte vet skillnaden på volleyboll och tennis liksom. (Och ja, det är helt sant.) Tobias hävdade alltid att det bästa var att vila sig i form. Gärna med ett lass limpmackor och en hink oboy som hjälpmedel. Inte ens när andra idrottade tyckte han var nåt spännande att ta del av. Och jag, jag som med glädje frös arslet av mig på isladan, jag som växte upp i en familj där det var helt ok att ta middagstallriken till TV-rummet när det var Tipsextra på lördagarna. På många plan var vi så fruktansvärt olika. Hur vi egentligen hittade varandra från början kan man undra på mer än ett sätt… (Men det blir ett annat inlägg..)

SÅ sur han blev när jag råkade somna på biopremiären av Star Wars del I. Hur han halvt fick hjärtsnörp första gången han upplevde ett hockey-VMvrål. Hur han avskydde korv men gillade makrill i tomatsås. Hur jag omöjligt kan förstå hur man kan skratta sig fördärvad åt Robert Gustavsson

Jag antar att det handlar om att komplettera varandra, att vara tolerant för varandras olikheter. Där jag var svag var han stark, och vice versa. Vi delade förstås hel del saker också. Grundvärderingar, intresset för musik, film och inredning. Omsorgen om barn som har det svårt, de långa samtalen när vi satt uppe på nätterna och fnulade på alla möjliga affärsidéer med en fin Amarone som sällskap, bara för skojs skull.

Och en stark, stark kärlek.

Början

Det var inte alldeles självklart att det skulle bli Tobias och jag från början. Vi hade känt varandra ett tag och blivit goda vänner. Men bli ihop, det hade vi faktiskt inte tänkt. Det går dock inte alltid att kontrollera allt. Känslor t ex. Plötsligt var vi oskiljaktiga, så självklara i varandras liv. Alla tanter och farbröder, mor- och farföräldrar sa alltid att vi hade ”giftastycke”, och så var det nog, både på ut- och insida.

Han var så klok. Galen och knäpp. Glad, sårbar och konstig, lugn, trygg, rolig, snäll och smart. Med ett djup och en förkärlek för långa samtal och den underligaste humor. Ett smittande skratt och en varm famn. Han såg varje individ, och hade en säregen förmåga att läsa människor. Folk älskade att anförtro sig till honom. Jag tror att alla tyckte om Tobias. Jag älskade honom vansinnigt mycket från dag ett.

Han var min själsfrände och mitt livs kärlek, och jag var hans.