Mors dag

Det låter kanske konstigt men även morsdag är en sån där svår dag för mig. En sådan där dag när det blir så tydligt att du inte längre finns med oss.

Inte för att jag saknar fina presenter eller middagar på restaurang. Jag behövde aldrig något av det. Inte heller för utebliven sovmorgon och lyxfrukost.

Men jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du ser att jag gör mitt allra, allra bästa. Jag skulle vilja höra dig säga vilken tur vi haft som fick just de här underbara ungarna. Jag skulle vilja att du höll om mig och sa att allt kommer att bli bra. Jag skulle vilja att… du inte gått.

Vårlängtan

Vissa dagar saknar jag dig så fruktansvärt mycket Tobias. Inte så där stillsamt ledset eller förtvivlat och svart; det där som gnager, förlamar och äter upp mig. Ingen av dem. Utan jag bara saknar dig så mycket. Som när du åkte iväg på resor med jobbet. Så.
Jag önskar så mycket att du vore här med oss. Saknar oss.

Nu börjar gården tina fram under all snö och is, och den spännande perioden när vi alltid funderade och planerade för nya små eller större projekt i trädgården under våren och sommaren drar igång.

Minns du?

Du visste alltid precis hur det skulle vara. Hade det där extra i blicken som gjorde att du kunde se hur det skulle bli när det blev klart. Entusiasmen. Fraktade hem jord och sten, plantor och virke. Alltid med det där stora vita leendet. Krattade och skottade så du fick stora blåsor i händerna. Jag tyckte aldrig att det var så kul mer än de första tio minuterna, men du bara fortsatte, leende. Fan Tobias! Jag kan fortfarande inte förstå. Du tyckte ju om livet. Du sken. Lyste upp ett helt rum när du kom in. Du var för skadlig för det här!

Nu går jag omkring på gården i det nya huset, krattar, petar. Nyfiken på vad som kommer att titta fram när det börjar grönska. Du skulle ha gillat den här gården, även om vi nog aldrig skulle ha hamnat här om allt hade varit som vanligt.  Om du hittat var vi flyttat så kanske du kan skicka lite tips om vad jag ska hitta på i det där hörnet under klätterträdet…

När livet vänder

Har precis tittat på ”När livet vänder” på SVT2. Där berättade Annelie om när hennes man tog sitt liv 2009. Om hur hon hittade honom och om hur hon några veckor senare, själv, utan honom, fick föda deras barn. Och om hur hon idag gått vidare.

Nu sitter jag i sängen och känner mig helt tom. Stel i ansiktet av tårar som fått sminket att rinna och torka där. Det är så sällan jag träffar på personer som delar mina erfarenheter och det rörde upp så många minnen från den första tiden efter Tobias dött. Minnen och känslor som jag trodde att jag processat klart. Nya insikter när de belystes från en ny synvinkel.

Jag processar vidare. Från ett nytt håll.

Känner mig tacksam för att fler och fler vågar prata om suicid, berätta om sina erfarenheter. Känner mig tacksam för att jag inte är ensam. Vi är så många som gör den här resan – på våra egna sätt – men dock.

Tack Annelie. Och tack SVT.

Och du, jag tycker att du ska kolla om avsnittet går i repris eller leta upp det på SVT Play, det var ett fint reportage.

Kropp och själ

Ja, det var så. Min kropp började liksom vakna ur någon slags dvala den våren. Jag kunde andas igen och jag kunde se vårsolen när den sakta tinade upp den norrländska vintern. Jag kände att jag ville vara där, där solen var.

Men det var inte allt, det hände andra saker också. Att tro att det hade vänt nu, att det var över, var nog ett av mina första stora misstag.

Så här i efterhand kan jag se det så tydligt. Jag har inte haft många motgångar i mitt liv, det mesta har rullat på och varit något av, kanske inte en räkmacka, men i alla fall en med tonfiskröra och saltgurka på. Det är lätt då, att tro att allt fixar sig. Enkelt.

Fast det gör det inte. Ett sådant bakslag som att så plötsligt och brutalt mista sin man och far till sina tre barn hjälper inga mackor i världen mot. Visst, efter åtta månader såg jag solen igen och jag kunde gå ut. Men jag…

Det var nog först nu som chocken hade släppt tillräckligt för att jag skulle kunna börja ta in och verkligen förstå vad som hade hänt. Förnuft och känsla hänger som bekant inte alltid ihop.

Det började med att två fingrar på min vänstra hand började domna, så blev det tre och inom kort hela handen. Snart var hela armen bortdomnad, ända upp till axeln. Så var det i princip hela dagarna. Det dröjde inte länge förrän jag fick värk, som spred sig över övre delen av ryggen. Det är en sak att gå omkring och vara avdomnad psykiskt. Men när kroppen inte heller vill vara med. Riktig värk, sådan som bara fortsätter och fortsätter och när ingenting hjälper är nog bland det värsta.

Jag provade allt, trodde jag. Ända tills jag en kväll skulle försöka massera upp lite blodcirkulation i handen och tog av mig mina ringar. Förlovnings- och vigselringen. Även om jag juridiskt sett inte längre var gift med Tobias så var jag det i sinnet och jag hade inte för en sekund tänkt tanken att jag skulle ta av dem. Ringarna var ju en symbol för vårt band, och jag var Tobias fru, han min man.

Ringarna blev kvar där på tvättstället när jag gick isäng. Vet inte varför. Nästa morgon när jag vaknade hade såväl domningar som värk släppt. Be mig inte förklara. Som så många andra gånger under den här resan så tror jag helt enkelt att min kropp ville säga mig att det var dags. Att ta ett steg.

Kropp och själ.

Jag har inte tagit på ringarna igen. De ligger i säkert förvar tillsammans med Tobias ring, och jag tänker att barnen ska få varsin när de blir äldre.

Beskedet

Det värsta var inte att jag kände så starkt att han var död. Det värsta var att inte veta säkert. Var fanns han? Skulle vi någonsin få veta, skulle han någonsin bli hittad? Och vad skulle jag säga till barnen, vad svarar man när de frågar när pappa kommer hem?

Det tar fem år innan man i Sverige får ansöka om att dödförklara en försvunnen person. Fem år. Hur står man ut i fem år när varje timme av ovisshet är en mardröm?

När de två civilklädda poliserna knackade på en sen kväll så drog jag en suck av lättnad. Äntligen skulle vi få veta, äntligen skulle vi få besked. Vi skulle få ta farväl. Så här i efterhand känns det lite bisarrt, men jag minns att jag öppnade dörren och sa ”Välkommen”. Då hade Tobias varit försvunnen i exakt två veckor.

Jag hade funderat en del på hur jag skulle reagera när jag fick beskedet. Skulle jag ramla ihop i en hög? Skulle jag bryta ihop och bara skrika rakt ut? Som jag minns det var jag rätt samlad. Kanske var jag till viss del förberedd, kanske förlamad av förtvivlan.
Poliserna var nervösa och påtagligt berörda. Jag kommer ihåg att jag frågade om de ville ha en kopp te… Knäppt. Tjejpolisen kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag fick höra senare att ingen av dem lämnat ett sådant besked förut.

När lågan slocknar

Han är död. Jag visste långt innan vi fick det bekräftat. Har man levt tjugo år tillsammans med sitt livs kärlek, sin själsfrände, då vet man. Det är som att en låga slocknar. Visst önskade jag att det inte var så. Visst önskade jag att han skulle kliva in genom dörren och allt skulle vara som vanligt. Men jag hoppades inte. Jag visste.
Svärföräldrarna avbröt sin semester, kom hem och flyttade in hos mig och barnen. Hjälpte mig att få det mest väsentliga att fungera. Såg till att barnen fick mat och kom ut i friska luften nån stund. Jag vet inte hur jag klarat mig utan dem.
Jag? Jag har inga minnen från den här tiden. Jag tror att jag vandrade omkring i huset. Runt, runt. Sov inte. Åt inte. Fanns inte.
Jag vet att hans syster reste hem från Stockholm, jag har sett bilder, men jag minns inte det. Bodde även hon hos oss? Ingen aning. Gick vi ut nån gång? Ingen aning.

Det var sommarlovets sista dagar men jag minns inte vad det var för väder… Kunde ha snöat, skulle inte ha reagerat. Jag var som en zombie, instängd i den största förtvivlan.

Vår sjuåring började ettan. En sån dag som man kommer ihåg i hela livet. Och hennes pappa var försvunnen.

ljus