Den andre mannen

FullSizeRender

Jag måste få komma tillbaka till honom. Till mannen som kommit att betyda så mycket för mig. Mannen vars ord så ofta är mina egna. Mannen vars ord är så vackra, så poetiska, så smärtsamma.

Kristian

Han som rymmer så mycket kärlek i sitt hjärta, så mycket kärlek som rör mig till tårar gång på gång.

I dag behövde jag ta fram hans sista bok igen. De sista raderna han skrev. De han själv aldrig fick uppleva i tryck innan han dog.

Liksom jag, sörjer Kristian. Där jag sörjer min älskade, sörjer han en annan älskad. Kristian vet att han ska dö. Snart. Han sörjer sig själv. Och livet han aldrig kommer att få uppleva, barnen han aldrig kommer att få, platser han aldrig hann besöka. Han sörjer så vackert, så fult, så fullt. Jag slås av det märkliga i att sörja så, i förväg liksom.

Fast vad skulle han annars ha gjort…

Och han har så rätt. Du kan inte göra slut med sorgen. Den måste få ta så mycket tid den behöver. Du kan inte välja när det är färdigsörjt. Däremot kan, och måste, du en dag välja att inte låta sorgen förgöra dig. Du kan, och måste, välja att fortsätta leva ditt liv.

På något konstigt sätt måste du lära dig att låta sorgen bli din vän. Risken finns att du får ha den vid din sida länge, länge, förmodligen genom hela livet.

Mors dag

Det låter kanske konstigt men även morsdag är en sån där svår dag för mig. En sådan där dag när det blir så tydligt att du inte längre finns med oss.

Inte för att jag saknar fina presenter eller middagar på restaurang. Jag behövde aldrig något av det. Inte heller för utebliven sovmorgon och lyxfrukost.

Men jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du ser att jag gör mitt allra, allra bästa. Jag skulle vilja höra dig säga vilken tur vi haft som fick just de här underbara ungarna. Jag skulle vilja att du höll om mig och sa att allt kommer att bli bra. Jag skulle vilja att… du inte gått.

Vårlängtan

Vissa dagar saknar jag dig så fruktansvärt mycket Tobias. Inte så där stillsamt ledset eller förtvivlat och svart; det där som gnager, förlamar och äter upp mig. Ingen av dem. Utan jag bara saknar dig så mycket. Som när du åkte iväg på resor med jobbet. Så.
Jag önskar så mycket att du vore här med oss. Saknar oss.

Nu börjar gården tina fram under all snö och is, och den spännande perioden när vi alltid funderade och planerade för nya små eller större projekt i trädgården under våren och sommaren drar igång.

Minns du?

Du visste alltid precis hur det skulle vara. Hade det där extra i blicken som gjorde att du kunde se hur det skulle bli när det blev klart. Entusiasmen. Fraktade hem jord och sten, plantor och virke. Alltid med det där stora vita leendet. Krattade och skottade så du fick stora blåsor i händerna. Jag tyckte aldrig att det var så kul mer än de första tio minuterna, men du bara fortsatte, leende. Fan Tobias! Jag kan fortfarande inte förstå. Du tyckte ju om livet. Du sken. Lyste upp ett helt rum när du kom in. Du var för skadlig för det här!

Nu går jag omkring på gården i det nya huset, krattar, petar. Nyfiken på vad som kommer att titta fram när det börjar grönska. Du skulle ha gillat den här gården, även om vi nog aldrig skulle ha hamnat här om allt hade varit som vanligt.  Om du hittat var vi flyttat så kanske du kan skicka lite tips om vad jag ska hitta på i det där hörnet under klätterträdet…

När livet vänder

Har precis tittat på ”När livet vänder” på SVT2. Där berättade Annelie om när hennes man tog sitt liv 2009. Om hur hon hittade honom och om hur hon några veckor senare, själv, utan honom, fick föda deras barn. Och om hur hon idag gått vidare.

Nu sitter jag i sängen och känner mig helt tom. Stel i ansiktet av tårar som fått sminket att rinna och torka där. Det är så sällan jag träffar på personer som delar mina erfarenheter och det rörde upp så många minnen från den första tiden efter Tobias dött. Minnen och känslor som jag trodde att jag processat klart. Nya insikter när de belystes från en ny synvinkel.

Jag processar vidare. Från ett nytt håll.

Känner mig tacksam för att fler och fler vågar prata om suicid, berätta om sina erfarenheter. Känner mig tacksam för att jag inte är ensam. Vi är så många som gör den här resan – på våra egna sätt – men dock.

Tack Annelie. Och tack SVT.

Och du, jag tycker att du ska kolla om avsnittet går i repris eller leta upp det på SVT Play, det var ett fint reportage.

1 år

Fosterställning i min säng. Igen.

Fötterna bara slogs undan för mig och jag var helt oförberedd. Kändes som att jag inte kunde andas. Vännen ringde framåt eftermiddagen och undrade hur det var. Jag minns inte vad jag svarade, om jag ens kunde prata, men han kom förbi på en gång.

Höll, höll, höll. Så där som han gjorde när jag behövde det som mest. Lät mig gråta, lät mig snora, orkade vara i det, bara tyst. Förstod instinktivt att prata eller lyssna på uppmuntrande ord var det sista jag behövde. Det stöd som jag haft i honom under mina svåraste perioder är ovärderligt och jag älskar honom till månen och tillbaka för det.

Jag som trott att jag skulle klara dagen ganska bra… Jag hade mått rätt ok och inte känt mig så där oerhört trasig på ett tag. Jag hade fel. Så vansinnigt fel.

Samtidigt visste jag att nu när det gått ett år, så förväntades av mig att det värsta skulle vara över och att livet skulle börja återgå till det normala igen. Kändes inte riktigt som att jag var överens med konventionen där. Det blev liksom ytterligare en parameter för mig att hantera, andras förväntningar.

Sorgeår

Juli övergick till augusti och snart skulle vi ha gått igenom det första så kallade sorgeåret. Året som innebär att vi för första gången klarat oss igenom igenom alla årstider, speciella dagar, högtider osv. utan honom. Det är det första året som ska vara värst sägs det.

Jag kände mig rätt ok, hade på något sätt landat i min nya livssituation och även om sorgen fortfarande var påtaglig och svår, så kände jag att jag blev starkare. Jag hade tillsammans med min handläggare på Försäkringskassan kommit fram till att jag skulle börja arbetsträna lite under hösten.

Det var som bara en dag kvar nu. Och allt eftersom den närmade sig så kände jag att jag skulle nog fixa den ganska bra.

Årsdagen.

Kropp och själ

Ja, det var så. Min kropp började liksom vakna ur någon slags dvala den våren. Jag kunde andas igen och jag kunde se vårsolen när den sakta tinade upp den norrländska vintern. Jag kände att jag ville vara där, där solen var.

Men det var inte allt, det hände andra saker också. Att tro att det hade vänt nu, att det var över, var nog ett av mina första stora misstag.

Så här i efterhand kan jag se det så tydligt. Jag har inte haft många motgångar i mitt liv, det mesta har rullat på och varit något av, kanske inte en räkmacka, men i alla fall en med tonfiskröra och saltgurka på. Det är lätt då, att tro att allt fixar sig. Enkelt.

Fast det gör det inte. Ett sådant bakslag som att så plötsligt och brutalt mista sin man och far till sina tre barn hjälper inga mackor i världen mot. Visst, efter åtta månader såg jag solen igen och jag kunde gå ut. Men jag…

Det var nog först nu som chocken hade släppt tillräckligt för att jag skulle kunna börja ta in och verkligen förstå vad som hade hänt. Förnuft och känsla hänger som bekant inte alltid ihop.

Det började med att två fingrar på min vänstra hand började domna, så blev det tre och inom kort hela handen. Snart var hela armen bortdomnad, ända upp till axeln. Så var det i princip hela dagarna. Det dröjde inte länge förrän jag fick värk, som spred sig över övre delen av ryggen. Det är en sak att gå omkring och vara avdomnad psykiskt. Men när kroppen inte heller vill vara med. Riktig värk, sådan som bara fortsätter och fortsätter och när ingenting hjälper är nog bland det värsta.

Jag provade allt, trodde jag. Ända tills jag en kväll skulle försöka massera upp lite blodcirkulation i handen och tog av mig mina ringar. Förlovnings- och vigselringen. Även om jag juridiskt sett inte längre var gift med Tobias så var jag det i sinnet och jag hade inte för en sekund tänkt tanken att jag skulle ta av dem. Ringarna var ju en symbol för vårt band, och jag var Tobias fru, han min man.

Ringarna blev kvar där på tvättstället när jag gick isäng. Vet inte varför. Nästa morgon när jag vaknade hade såväl domningar som värk släppt. Be mig inte förklara. Som så många andra gånger under den här resan så tror jag helt enkelt att min kropp ville säga mig att det var dags. Att ta ett steg.

Kropp och själ.

Jag har inte tagit på ringarna igen. De ligger i säkert förvar tillsammans med Tobias ring, och jag tänker att barnen ska få varsin när de blir äldre.

Om jag inte andas så dör jag

Jag hade så svårt att sova. Fortfarande efter mer än ett halvår sov jag inte. Somnade rätt ok, men vaknade igen efter bara någon eller ett par timmar. Det spelade ingen roll hur mycket jag dammade och vädrade, mitt i vintern hade jag fönstret öppet dygnet runt. Jag kunde inte andas. Jag fick inget syre.

Så jag intalade mig att vara nöjd med tre timmars sömn. Det blev liksom aldrig bättre än så.

Så en dag förstår jag plötsligt. Jag skulle snusa lite på hans kavaj som hängde i garderoben och det tar stopp. Det slår totalt lock i halsen vilket gör att jag inte kan fylla lungorna. Och då förstår jag. Det var Tobias som tog mitt syre, det var hans närvaro som gjorde att luften inte räckte till för mig.

Jag ville inte, jag ville ha honom kvar, varje cell i min kropp kämpade emot men jag hämtade lådor, packade ner och bar undan hans kläder till förrådet. Med tårarna strömmande plockade jag sist av allt ner vårt bröllopsfoto och la det, med bilden nedåt, i byrålådan.

Den natten sov jag sex timmar.

 

How Do I Live

Det här är den sång som jag gråtit överlägset mest till av alla. De första månaderna utan Tobias vältrade jag mig i sorg och saknad till den. Satte den på repeat och bara grät, grät, grät. I timmar. I nätter.

För det kändes precis så. Hur skulle jag över huvud taget kunna överleva utan honom. Han som varit mitt allt. You’re my world, my heart, my soul.

Jag tycker om sången. Den är vacker. Jag kan höra det nu när jag lyssnar.

 

“How do I, 
Get through one night without you? 
If I had to live without you, 
What kind of life would that be? 
Oh, I 
Need you in my arms, need you to hold, 
You’re my world, my heart, my soul, 
If you ever leave, 
Baby you would take away everything good in my life, 

And tell me now 
How do I live without you? 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, O how do I live? 

Without you, 
There’d be no sun in my sky, 
There would be no love in my life, 
There’d be no world left for me. 
And I, 
Baby I don’t know what I would do, 
I’d be lost if I lost you,
If you ever leave,
Baby you would take away everything real in my life, 

And tell me now, 
How do I live without you? 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, O how do I live? 

If you ever leave, 
Baby you would take away everything, 
I need you with me, 
Baby don’t you know that you’re everything, 
Good in my life? 

And tell me now, 
How do I live without you, 
I want to know, 
How do I breathe without you? 
If you ever go, 
How do I ever, ever survive? 
How do I, how do I, how do I live? 

How do I live without you?”

 

Vandraren har ingenstans att gå

– Du måste sova Sara, sa de till mig. Du måste förstå att du behöver sova. Hur ska du orka annars?
Som om jag inte visste. Som om jag inte försökte. Som om jag inte ville.

Med en kropp så full av oro och ångest, så full av förtvivlan och sorg så var det i princip omöjligt för mig att stanna upp, att lägga mig ner. Jag var så rädd för de tankar som eventuellt skulle tränga sig fram om jag gjorde det. Jag var så rädd för att jag skulle drömma ifall jag somnade.

Så på nätterna vandrade jag. Runt runt i huset. Helt tom i huvudet, tårarna rinnande. Jag hade ett speciellt varv som jag gick. Förbi barnen i deras rum, tjejerna först och lillebror därefter, strök dem på kinden och pussade dem på pannan. Viskade några ord i deras öron. Vidare genom köket, hallen och in i vardagsrummet där jag stannade till och pratade lite med Tobias vid det minnesbord som vi ställt i ordning. Och så om igen. Och igen.

Jag vandrade tills kroppen inte orkade ta ett steg till och jag somnade av utmattning. Det var det bästa sättet, för då var jag så totalt genomslut att jag inte ens orkade drömma och då kunde jag få ett par, ibland tre timmars sömn innan jag vaknade och insåg att jag faktiskt överlevt ett dygn till.