När livet vänder

Har precis tittat på ”När livet vänder” på SVT2. Där berättade Annelie om när hennes man tog sitt liv 2009. Om hur hon hittade honom och om hur hon några veckor senare, själv, utan honom, fick föda deras barn. Och om hur hon idag gått vidare.

Nu sitter jag i sängen och känner mig helt tom. Stel i ansiktet av tårar som fått sminket att rinna och torka där. Det är så sällan jag träffar på personer som delar mina erfarenheter och det rörde upp så många minnen från den första tiden efter Tobias dött. Minnen och känslor som jag trodde att jag processat klart. Nya insikter när de belystes från en ny synvinkel.

Jag processar vidare. Från ett nytt håll.

Känner mig tacksam för att fler och fler vågar prata om suicid, berätta om sina erfarenheter. Känner mig tacksam för att jag inte är ensam. Vi är så många som gör den här resan – på våra egna sätt – men dock.

Tack Annelie. Och tack SVT.

Och du, jag tycker att du ska kolla om avsnittet går i repris eller leta upp det på SVT Play, det var ett fint reportage.

Det ska inte ha varit förgäves.

Som ni nog alla vet så är jag sedan förra hösten engagerad som volontär i organisationen Suicide Zero som arbetar för att förebygga självmord. Förutom tillfredsställelsen av att göra nytta så får jag så oerhört mycket tillbaka av det. Jag är så glad att jag kom i kontakt med dem, det var/är precis rätt för mig. Och jag lovar att göra det jag kan. Att använda min kunskap och mina erfarenheter på det bästa sätt jag kan. Tobias ska inte ha dött förgäves, jag vägrar! Självmord kan förhindras och om vi hjälps åt kan vi göra mer.

Vill du vara med?

Vi leker lite…
Om vi tänker oss att ni är ungefär 4000 stycken som läser det här inlägget. Säg att var och en av er tar upp er mobiltelefon och skänker 25 kr till Suicide Zero genom att sms:a HOPPET 25 till 72672. Det skulle ge 100 000 kr till en organisation som är helt beroende av bidrag och donationer för att kunna verka.
Säg att var och en av er delar detta inlägg på Facebook och uppmanar tio av era vänner att sms:a och dela och så vidare och så vidare…

Eller säg att hälften av er går in på suicidezero.se och för 200 kr tecknar medlemsskap i organisationen. Det blir 400 000 kr det…

Du kan också gå in på vår webbshop och klicka hem ett fint armband eller halssmycke.

I kväll inleder jag fredagsmyset med att gå in och teckna medlemsskap för mig och barnen. Häng med vettja!

DN och jag

Dagens arbetsplats

Dagens arbetsplats

Läser söndagens DN. Läser och ler lite snett, för där står nästan precis det jag legat i hängmattan och skrivit om nu på morgonen. Ler lite till och raderar ungefär halva min text. Skulle se fånigt ut om jag skrev nästan likadant. Länkar in artikeln istället längst ner i det här inlägget.

I DN kan vi idag läsa en debattartikel om nollvisionen för suicid. Att den infördes redan 2008 men att egentligen inte så mycket görs för att efterleva den. Det är synd tycker jag. Visst, det låter fint med nollvision, men inget händer ju av sig självt. Det finns mycket att jobba med vad gäller suicidprevention. Som jag varit inne på tidigare så går nog inte alla att rädda. Det finns ett relativt stort antal personer som tar sitt liv som inte har en historia inom psykvården, som inte varit sjuka så att någon vetat om det. Som Ma Oftedal skrev, personer som kanske helt enkelt inte vill leva.

Men, varje liv som kan räddas är värt all forskning, allt arbete, varje krona. Artikelförfattarna föreslår att bilda en myndighet som arbetar med frågan. Där vill jag arbeta i så fall.

Ungefär 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Och för dem tar tillslut allt lidande slut.

Men.

För var och en av de 1500 personerna finns ett stort antal människor som lämnas kvar, många gånger i den största förtvivlan. För oss har lidandet bara börjat. Föräldrar, syskon, fruar, män, barn, vänner, fästmöer, pojkvänner. Räkna på ett antal personer per varje död person, jag tror att jag läste 10-15 i artikeln, vars liv plötsligt mer eller mindre raseras. Gånger 1500. Vi är många i Sverige, varje år, som berörs av suicid.

Jag är själv, efter snart tre år, fortfarande sjukskriven på deltid. Drabbad av diverse konstiga symtom som gör att jag inte orkar, inte klarar av att arbeta fullt ut. Tänk på det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Hur mycket kostar vi, alla tusentals anhöriga, samhället varje år när vi inte klarar av att arbeta, när vi i vår tur drabbas av depressioner som kräver insatser från vården etc.

Det här är också ett ämne som vi behöver tala mer om, lära oss mer om, forska mer kring. Var finns kunskapen att hjälpa oss vidare? Var finns initiativet?

Jag pratar nu inte om den ”handbok i beteende för anhöriga till en anhörig” som jag var lite inne på härom dagen, jag pratar om att öka kunskap hos poliser, socialarbetare, läkare, kuratorer, psykologer, försäkringskassehandläggare, lärare etc. Ja, alla professionella som möter oss under vår resa genom sorgeträsket.

Jag glömmer aldrig den polis som initialt var övertygad om att Tobias bara ”dragit för att komma ifrån kärringen en stund…” Inte ett uns av empati, inte för en sekund lyssnade han på vad jag sa, inte för en sekund såg han min förtvivlan.

”När han kommer krypande tillbaka om några dagar, se då till att du har slängt ut alla hans grejer på gården. Släng ut honom bara!”

Hans ord har etsat sig fast i min hjärna, jag kan inte bli kvitt dem.

Gud så jag önskat att han kommit ”krypande tillbaka…” Jag skulle ha välkomnat honom.

 

http://www.dn.se/debatt/en-ny-myndighet-maste-satta-stopp-for-sjalvmorden/

När sjukdomen inte syns

Jag läste något så fint på en blogg härom dagen. Det var en tjej som jag tror hade förlorat sin pappa. Hon skrev ungefär såhär. Min pappa valde inte att ta sitt liv. Han dog av suicid.

Visst blir det helt annorlunda när vi ser på det ur det perspektivet? Tänk om suicid kunde ses som en dödlig sjukdom likväl som cancer eller hjärtinfarkt kan vara det.

De flesta personer som tar sitt liv är drabbade av depression och mår uppenbarligen väldigt dåligt. Har oftast mått dåligt en längre tid. Inte ens då räcker samhället och omgivningen till för att hjälpa. Och vad gör man när sjukdomen inte syns? Tobias var inte sjuk. Eller, inte som vi kände till i vart fall, allt höll han för sig själv, på insidan. Det fanns en period när han inte mådde så bra, men det var 17 år innan…

Som jag ältat, som jag analyserat. Fanns det några tecken? Kunde jag ha gjort något? Det räcker liksom inte med det som är. Naturligtvis ska det läggas på ett ok av skuldkänslor också. Men nej, det handlade inte om mig och barnen, det fanns ingenting vi kunde ha gjort. Det är ett viktigt steg att komma dit. Det är omöjligt att komma vidare i sin egen sorgbearbetning ifall man inte släpper skuldbördan.

Visst, han var trött och slut, men säg vilken 40-årig trebarnspappa med alltidsarbete, fru och villa som inte är trött.
Jo… han avbokade ju tandläkartiden där i maj. Fast å andra sidan var det inte första gången, sådan tandläkarskräck som han hade.
Så där har jag hållit på, letat efter tecken. Det är fortfarande oerhört svårt för mig att förstå och acceptera hur man efter 20 år tillsammans inte ser. Hur jag inte kunde se eller över huvud taget märka att Tobias var dödssjuk.

 

Statistik

I Sverige registrerades 2012 inte mindre än 1523 självmord. Det betyder att ca 4 personer tar sitt liv VARJE DAG i vårt land. Till det kan läggas ett mörkertal som uppskattas vara ca 20%, alltså ytterligare ungefär 300 personer. Detta kan (och bör) jämföras med de 296 personer som omkom i trafiken under samma år.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män i åldersgruppen 15 till 44 år i Sverige. Den näst vanligaste dödsorsaken för kvinnor efter tumörer. (Källa: Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet)

Jag är ganska säker på att ni inte visste det. Jag gjorde det i vart fall inte.

Jag vill inte förminska Tobias eller någon annan till en siffra i statistiken, men det är viktigt att vi förstår att självmord är ett stort folkhälsoproblem, ändå pratar vi så lite om det. Vi måste börja prata om självmord. Vi måste VÅGA prata om självmord.