Kontakt

Vill du komma i kontakt med mig är du välkommen att göra det på

info@sarasundbaum.se

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

17 thoughts on “Kontakt

  1. Sara, kommer art följa din blogg. Starkt och vad klok du är tror att det kan hjälpa både dig och många andra som gått igenom samma sak som du. Stor kram/ Görel

  2. Hej! Vad märkligt och stort att hitta din blogg.. Är själv änka. Samma ålder som du. Blev änka i aug 2011, med 4 barn… Så dig ska jag följa..! Lycka till! Kram

  3. Sara, du och jag känner inte varandra, men jag var klasskompis med Tobias i högstadiet. Nu har jag läst din blogg, och så fantastiskt vackert du skriver om er tid tillsammans och om din sorg. Tårarna varvas med skratt när jag sitter och läser. Jag har lagt till din blogg bland mina favoriter och kommer att följa den.
    Kram till dig, och tack för att du väljer att dela med dig av fina minnen & svåra stunder. Tack för allt du gör för era barn, och tack för att du själv har valt att fortsätta leva, även om det är svårt.

  4. Hej! Jag har ikväll upptäckt din blogg. Vad bra att du skriver om det som hänt. Jag kommer att följa den. Ha det så bra som möjligt.

  5. Hej Sara!
    Jag har fått tips om din blogg från olika håll i min vänskapskrets.
    Jag läser och tycker att det är förtröstansfullt och igenkänning.
    Min man tog livet av sig för sju månader sedan. Vi har tre barn.
    Jag söker mycket förståelse. Ingen kan förstå. Det är också en ständig “kamp” mellan myntens två sidor: hat/kärlek, ilska/förlåtelse, vill/vill inte.
    För mig är sorgen just nu tröttande. Känslorna är motstridiga och starka. Jag skriver också. Och läser i perioder om suicid, sorg.
    Tack för att du delar med dig. Kramar.

  6. Det är så märkligt att det är så likt – att bli kvar när en kär tagit sitt liv. Jag ligger i sängen med ett av tre barn och deras pappa. Men jag känner mig ofta ensam eftersom min syster tog sitt liv. Vi var bara små,pluttisar då. Och det är 21 år sedan.
    Jag trodde också att jag skulle dö. Och vi kunde inte heller kremera henne. Jag fattade inte hur jag skulle leva så lite knasigt blev det allt. Men det rätade ut sig. Men jag saknar henne varevigaste dag -Totti.

  7. Har nu sedan jag sår Go Kväll läst alla dina blogginlägg och jag känner så med dig, med dina barn och alla runtomkring er.
    Min syster gick bort i leukemi när hon var endast 8 år gammal, i år blir det 17 år sedan men det känns ändå som “nyss”.
    Alla bilder, minnen, de få sakerna som finns kvar, teckningar ja allt som gick att bevara lever kvar hela tiden.
    Sorgen inom mig finns där hela tiden även som du skriver att man måste acceptera att leva med sorgen så är det fruktansvärt tufft fortfarande oavsett hur många år det går.
    Som äldsta syster i familjen med en ensamstående mamma som bröt ihop totalt efter detta så fick jag “hoppa in” som mamma för att familjen skulle kunna ha mat/rena kläder/hämta och lämna på dagis o i skolan, samtidigt som jag skulle försöka hålla mitt huvud högt inför både mamma och mina syskon, behöve vara stark.
    Som jag önskar både din man och min syster tillbaka, vi är inte ensamma där ute även om det stundtals känns så.
    Tack för din styrka och alla dina ord dom berör verkligen!
    Var rädd om dig!
    Kram Elin

  8. Undrar om du har tid och möjlighet för en privat konversation via mail?
    Tacksam för svar osvsett ler.
    Du bör få tillgång till min mail.
    Nina ❄️❄️❄️

  9. Läste om dig i senaste Tara som kom idag!
    Blev änka 1989, min man tog sitt liv genom att köra in i en bropelare. Våra barn var då 3,5 och 5,5 år. Jag vara på dagisfest på kvällen och han ville inte följa med. Det var sista gången vi såg honom. På kvällen kom prästen hem och berättade!

    Han vägrade att söka hjälp för sin nedstämdhet, det var inget psykiskt fel på honom ju, han var bara trött och behövde ta det lugnt ett tag. Jag känner igen allt som skrivs här vad gäller att folk inte vågar prata om det och smärta, förtvivlan, ilska osv….

    Mina barn kämpar även i vuxen ålder med saknad efter sin pappa. De har som tur är haft jättebra manliga förebilder genom livet.

    Nu ska jag bli mormor i september, det sätter åter igång tankarna kring det. Så mkt han missat i deras liv och de har varit ledsna att inte få dela dem med honom, milstolparna….

    Vi har det bra men jag är fortfarande förbannad emellanåt, men det äter mig inte längre och ffa har mina barn vuxit upp och blivit alldeles fantastiska människor, det är som ett kvitto på att vi har lyckats finnas till för varandra.

    Kram och lycka till. Var inte förvånad över udda känslor som kan dyka på dig rätt som det är och slå dig med häpnad, det är dina och ingen annans.

    Anette

  10. Hej Sara, jag vill bara säga att jag läst din blogg och blivit så rörd. Jag har nyligen förlorat min pojkvän som tagit sitt liv, efter bara ett år tillsammans men det gör ändå så otroligt ont. Så svårt att gå vidare men det hjälper att läsa om andra i samma situation, så tack för att du skriver. <3

    • Hej Caroline, så oerhört tråkigt att höra att även du drabbats av detta ofattbara. Det gör ont, oerhört ont, och det måste det få göra. Bara du kan avgöra när det är dags att gå vidare, ta den tid du behöver. Om du vill prata får du gärna mejla mig på info@sarasundbaum.se. <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *