Hellre en gång för mycket…

Det kom ett brev. Eller egentligen var det inte ett brev, mer ett meddelande, från en vän till mig. En person som kom in i mitt liv med anledning av just den här bloggen.

Precis idag när jag återigen satt och funderade över motivationen att skriva, var den tagit vägen. Över att skrivandet känns totalt meningslöst emellanåt.

I alla fall så känner jag att jag måste få dela det här med er, tillsammans med delar av vår efterföljande konversation. Det lämnade mig i tårar, så fint tycker jag att det var.

Vän: “Hej! En liten reflektion från morgonen i korta drag:
Vid vår järnvägsövergång står en ung kvinna […], o tittar oroligt upp längs spåret. Jag kommer, hälsar, får en besvärad nick till svar, kvinnan passerar. Jag börjar tänka “vad håller hon på med?!”, vänder mig om o ser att hon vänt sig igen o tittar längs spåret, vankar… Plötsligt står hon mitt på spåret o tittar!
Jag tänker på dina ord “Vi måste våga fråga varandra hur det är!”
Jag ropar “Behöver du hjälp” Hon hör inte. Jag cyklar tillbaka “Kan jag hjälpa dig med något?”
Tack o lov! Hennes katt var borta sedan en vecka, inget “värre” alltså! Men jag är SÅ glad att jag vände om o frågade!!!

Jag: Å. Börjar grina. Så modigt och fint gjort av dig. […] Får jag lägga upp den? Anonymt såklart. Men det var ett så bra exempel och du gjorde så rätt…

Vän: Klart du får! Det är ju tack vare dig o din blogg som jag tänkte över huvud taget. […]”

Så. Jag tycker det var så fint. En sådan liten men ändå så stor insats. Nu var det som sagt ingen fara på taket i det här fallet, bara en bortsprungen katt, men det kunde lika gärna ha varit något annat. Det vet man ju inte. Jag är så stolt över dig min vän som vågade vända om! Stolt för att du vågade fråga. <3

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

F Y R A Å R

Idag är det fyra år sedan Tobias dog. Årsdag.

Eller, det är i alla fall vad obduktionsrapporten säger. Vi vet ju inte, det här var bara en i raden av helvetesdagar när vi inte visste något om var han var eller om han var i livet. Just därför har den här dagen aldrig betytt just något speciellt för mig. Dagen han försvann och dagen han två veckor senare hittades, är de som etsat sig fast hårdast. Den här dagen har ”bara” varit en av andra i ett långt och svårt sorgskov.

Men.

Det är annorlunda i år. Det här skovet som jag samlade kraft för kom aldrig. Det känns lite märkligt faktiskt för jag vet inte riktigt hur jag gör nu. På vilket sätt ska vi minnas den här dagen nu när jag inte ligger i fosterställning på golvet. När jag faktiskt står upprätt, handlar, plockar hallon i trädgården, lagar mat, äter glass och hänger på fotbollsträning.

Jag ska göra något fint.

Inte för att han dog. För det blir det aldrig något fint av. Jag ska göra något fint för att jag inser att jag inte bara överlevt. Jag lever igen.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

8 augusti

8 augusti 2015. En helt vanlig dag. Solen skiner, det är lördag och det är sim-VM på tv. Jag har influensa. Plockar in lite jordgubbar till Nutellakakan som kidsen bakat, och det som blir över kokar jag en burk sylt på. En helt vanlig, ganska bra dag.

8 augusti 2011. En helt vanlig dag. Det är måndag och de flesta jag känner börjar jobba igen efter semestern. Jag skulle också börjat jobba, men det körde ihop sig med barnen, så jag åkte bara in en snabbis och morsade på alla, sen tillbaka hem. Hade inte en aning om att jag den morgonen sa hejdå till Tobias för sista gången. Det var ju en helt vanlig dag. Bakade bullar, körde bilbana och cyklade till lekparken. Njöt av att ha fått en extra ledig dag. Tobias skulle inte komma hem den kvällen och det var inget märkligt med det. Det var en bra dag, en mysig dag med barnen. Och efter fem veckors gemensam semester var det faktiskt lite skönt att vara själv när barnen gått isäng.

Det som kanske gör det här till en inte så vanlig dag är att jag idag, 4 år senare, minns så exakt allt som hände under den dagen, hur vädret var, vad vi åt och vad vi hade för kläder på oss. Kristallklart.

Den har liksom etsat sig fast, dagen när Tobias sa hejdå till oss.

8 augusti 2015. En helt vanlig dag sa jag nyss. Och det har det väl varit, på ett sätt. Samtidigt är det den här dagen som var den sista dagen vi såg Tobias, vilket gör att den aldrig någonsin kommer att bli en alldeles vanlig dag. Minnena från den sista dagen spelas upp om och om igen på min näthinna.
8 augusti brukar ha varit en ganska jobbig dag för mig, första dagen på ett årligt återkommande sorgskov som varit både långt och svårt. Men inte i år. Det har trots allt faktiskt varit en ganska vanlig ovanlig dag.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Den andre mannen

FullSizeRender

Jag måste få komma tillbaka till honom. Till mannen som kommit att betyda så mycket för mig. Mannen vars ord så ofta är mina egna. Mannen vars ord är så vackra, så poetiska, så smärtsamma.

Kristian

Han som rymmer så mycket kärlek i sitt hjärta, så mycket kärlek som rör mig till tårar gång på gång.

I dag behövde jag ta fram hans sista bok igen. De sista raderna han skrev. De han själv aldrig fick uppleva i tryck innan han dog.

Liksom jag, sörjer Kristian. Där jag sörjer min älskade, sörjer han en annan älskad. Kristian vet att han ska dö. Snart. Han sörjer sig själv. Och livet han aldrig kommer att få uppleva, barnen han aldrig kommer att få, platser han aldrig hann besöka. Han sörjer så vackert, så fult, så fullt. Jag slås av det märkliga i att sörja så, i förväg liksom.

Fast vad skulle han annars ha gjort…

Och han har så rätt. Du kan inte göra slut med sorgen. Den måste få ta så mycket tid den behöver. Du kan inte välja när det är färdigsörjt. Däremot kan, och måste, du en dag välja att inte låta sorgen förgöra dig. Du kan, och måste, välja att fortsätta leva ditt liv.

På något konstigt sätt måste du lära dig att låta sorgen bli din vän. Risken finns att du får ha den vid din sida länge, länge, förmodligen genom hela livet.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Bröllopsdag

IMG_6996

Det var så självklart att vi skulle gifta oss. Inget var mer rätt just då, även om kanske inte alla trodde lika mycket på oss som vi gjorde. Vi hade i ärlighetens namn inte varit tillsammans så väldigt länge. Mina föräldrar sa inte ett ord när vi berättade. Hans tyckte att vi skulle resa för pengarna istället. Fast det kvittade. Vi visste.

Vi bodde ifrån varandra hela vårterminen innan. Tobias pluggade 130 mil hemifrån, jag var hemma, pluggade och jobbade om vartannat. Vi gjorde allt för att spara så mycket pengar som bara var möjligt. Då vi tidigare rest emellan ungefär varannan helg för att träffas, så gjorde vi det bara två gånger under den terminen. Jag levde mer eller mindre på knäckebröd och örtte för att ha råd med den underbara sidenklänningen som vi tittat ut. Ramen-nudlar har liksom aldrig varit min grej.

Idag är det den 17 juni och idag skulle vi firat vår 21:a bröllopsdag. Det är fjärde gången nu utan Tobias och jag kan väl inte påstå att jag firar precis. Men jag minns, ärar och respekterar den här dagen. Det kommer jag alltid att göra. Alltid.

Alltid.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Judendomens shloshim

Hittade en artikel, eller ursprungligen är det ett Facebookinlägg, där en amerikansk kvinna skriver så fint om sin sorg efter hon mist sin man. Läs gärna, hon skriver en del om bemötande, något som jag vet att så många funderar över… vad ska man göra, vad ska man säga när en vän eller bekant lidit en stor förlust.

Jag kan personligen dock inte förstå hur hon kommit till all den där insikten och kraften på 30 dagar (det tog mig tre år…). Hur hon kan stå på benen och gå till jobbet och att hon kan luta sig så mot sin tro när hennes man hastigt togs ifrån henne, alldeles för tidigt, tycker jag är beundransvärt och näst intill ofattbart.

Jag har efter min förlust gjort slut med min Gud, och jag tror inte att vi någonsin kommer att bli ihop igen.

Du hittar hennes inlägg på: http://www.huffingtonpost.com/sheryl-sandberg/choosing-life-and-finding-meaning-30-days-after-daves-tragic-death_b_7503266.html?1433351414=&ncid=fcbklnkushpmg00000063

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Mors dag

Det låter kanske konstigt men även morsdag är en sån där svår dag för mig. En sådan där dag när det blir så tydligt att du inte längre finns med oss.

Inte för att jag saknar fina presenter eller middagar på restaurang. Jag behövde aldrig något av det. Inte heller för utebliven sovmorgon och lyxfrukost.

Men jag skulle så gärna vilja höra dig säga att du ser att jag gör mitt allra, allra bästa. Jag skulle vilja höra dig säga vilken tur vi haft som fick just de här underbara ungarna. Jag skulle vilja att du höll om mig och sa att allt kommer att bli bra. Jag skulle vilja att… du inte gått.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Paus

Till er som följer min blogg vill jag rikta ett stort, stort tack. Tack för att ni läser, tack för att ni delar och kommenterar. Tack för era mejl och uppmuntrande ord. Det här året som jag skrivit har varit väldigt omvälvande för mig, aldrig hade jag trott att mina ord skulle få sådan uppmärksamhet. Det har varit fantastiskt kul.

Ni som regelbundet läser, har nog uppmärksammat att jag skrivit väldigt lite den senaste tiden, och jag vill med detta berätta att jag kommer att ta en paus i mitt bloggande. Jag lägger inte ner, jag har så mycket kvar att berätta! Men jag har lite grann tappat lusten just nu, och det viktigaste för mig när jag startade den här bloggen var att jag skulle skriva för min skull, för att det kändes bra. Och just nu behöver jag pausa.

Jag vet inte när jag är tillbaka, kanske till hösten, kanske redan om några veckor.

Jag finns fortfarande på mejlen info@sarasundbaum.se för dig som vill komma i kontakt med mig, det är bara att höra av sig.

All min kärlek!

hjärta

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone

Tårar till Valborg

Vissa dagar skulle jag kunna sitta ute hos dig hur länge som helst. Sitta så länge så att alla leder liksom stelnar ihop och jag knappt tar mig upp från marken. Som idag.

Jag har egentligen aldrig behövt säga så mycket… Du har alltid förstått, visste alltid precis. Det kunde räcka med ett ögonkast.

Nu studsar min blick mot den blanka graniten på gravstenen och jag önskar så innerligt att du kunde lyssna, förstå och veta. Kloka du. Fina du. Så svårt det är ibland. Du fattas oss så oerhört. Idag och alla dagar.

Dela inläggetShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someone